8 mars 2011

Har inte riktigt firat internationella kvinnodagen så tydligt idag, får göra det med en aftonbön om en mer jämställd värld. Att det är farligare att bära och föda barn i Afganistan än att vara soldat säger mycket om utsatthet.

Till grannpojkens 4-årskalas kom hela hans dagisavdelning på utflykt i en blå buss. Johannes och jag fick glädjen att vara med. En härlig stund. Skulle önska jag verkligen kunde gå in i 4-åringarnas världs för en tid. Hur känns det i Johannes när han blir så där arg eller bubblande glad? Hur är det att ha så starka känslor i en så liten kropp? Hur är det att kunna använda sin begränsade livserfaranhet så fantastiskt fantastifullt. Om kris betyder utveckling är det ju ytterst konstigt att barn "krisar" så lite med tanke på med vilken fart de utvecklas.

Tänk att jag får leva med mina barn, lotsa dom genom livets första del och sen förhoppningsvis få finnas kvar länge som bollplank och stöd när det behövs. Tänk att jag får dela detta med Petter. I lördags satt Petter på en bänk i solen, Johannes lekte på lekplatsen brevid och Jacob och lillkusinen sov i sina vagnar. Ett magiskt ögonblick glänste hela världen av och i kärlek. Omfamnad av livet fick jag gunga Johannes som snart kan putta fart alldeles själv.