Hem ljuva hem

Vi är hemme igen efter en månad på Sparrevikens konfirmandläger. En tradition mkt äldre än Johannes, även om det redan hunnit bli hans andra sommar på gården. Förra sommaren minns jag som att jag gick runt m Johannes i den härligt gröna bärsjalen hela tiden. När jag satt ner ammade jag nästan hela tiden, om jag inte åt choklad och drack kaffe medan han sov. Minnen är svåra att lita på. Hur var det? Var jag inte mycket mer ömtålig än jag minns? Kände jag mig då verkligen så stark och lycklig som jag nu minns det. Eller är det kontrasten till årets sommar som blev mycket en kamp mot en depression som "anlände" utan mycket till förvarning samma dag som konfirmanderna intog gården efter (för min del åtminstone) mycket intensiva ledarträningsdagar över midsommarhelgen.

Igår, ungefär samtidigt som konfirmanderna åkte återkom min (livs)glädje. Som om konfirmanderna tog min håglöshet med sig. Kvar stod jag. Först mycket avvaktande, ville inte bli "lurad" en gång till. Vill inte gå vilse igen och igen! Vill inte gå upp i varv, trötta ut mig och hamna i en ny svacka. Vill samtidigt leva, här och nu:

"Jag vill känna att jag lever all den tid jag fått/ våga vara den jag är/ se hur natten går mot dag..."

På tisdag ska jag träffa läkaren igen. Det har bara gått två veckor sedan vi senast sågs, men jag mår, åtminstone känenr jag mig, mycket, mycket bättre och starkare. Hur ser det ut på insidan? Är min hjärna fortfarande trött? Vill den fortfarande vila? Vad är det som händer när det vänder?

"Det finns inget bättre... det finns inget bättre, det finns inget bättre! ...än när det vänder..." P. Lemarc

Längtar efter stabilitet. Längtar efter att kunna lita på att jag kan läsa mig själv och mina egna signaler. Vill att jag ska känna mig trött när min kropp och själ är det, så att jag kan vila innan depressionen kommer som ett brev på posten (utan avsändar adress). Omöjligt att retunera, brevbäraren syns aldrig till.

Så glad och tacksam över att det vänt innan sommaren går över i höst. Nog för att getingarna redan flyger sensomrigt slött och lömskt utan att göra ljud ifrån sig, men 20 juli är väl bara högsommar?

På onsdag åker vi tillsammans alla 3 till den plats på jorden som alltid kommer att vara hemma oavsett vem som äger det räd-oranga tegelhuset med blå fönster på krönet mot Ålabodarnas hamn. Ålabodarna, eller Ålis som en vän som har sitt hjärtehem i grannbyn Fortuna säger. Vågor och backafall.

På lördag ska denna vän gifta sig med sin livskamrat sedan åtta eller är det redan nio år tillbaka på stranden i Fortuna. Hon kommer att vara så vacker och jag kommer nog att gråta och skratta mig alldeles enormt trött under kvällen. Hennes blivande man har rötter i Chile och de märks när paret dansar! Undrar om det blir vals eller något lite hetare... Spänannde. Imorgon ska jag unna mig att pyssla m bröllopspresenten nästan hela dagen.

Och umgås med mina fina, fina pojkar. De sover redan i stora sängen. Ska snart krypa ner brevid dem. Kanske lyfta över J. till hans egen säng för att få sova lite närmre P.

Tänker på den fina psalmen "Innan natten kommer" av P Harling och I(?) Jonsson. Den sjunger jag oftast för J innan han somnar. Fyra vackra verser.

Sov gott. "I frid vill jag lägga mig ned, i frid vill jag somna in. Tack att Du Herre låter mig bo i trygghet och i ro".
Carin