Idag har jag varit på upprop inför internmedicinkursen som jag ska börja om 4 v. och känner mig väldigt inspirerad. Skönt, för under en tid har det känts mer skrämmande än spännande att snart börja läsa igen.
Jag försöker be för att komma till rätta med oron kring stort och smått (AA:s bön)
"Gud, ge mig mod att förändra det jag kan, sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra och vishet att inse skillnaden."
Johannes och många tankar har en tid gjort det svårt att sova tillräckligt på nätterna, men det ska väl märkas att man lever? Johannes ger glädje i överflöd, så lite huvudvärk är för tillfället inget problem att utstå dagtid. Mammaresan har ju fortfarande bara börjat, vilket äventyr! Jag har upptäckt nya sidor hos mig själv och min nära familj i en utsträckning jag inte riktigt kunnat föreställa mig, trots att jag förstås visste att livet som växte i mig skulle ändra livet för alltid. Jag tror och hoppas att jag nu kommit ut på andra sidan efter några veckor som bitvis varit så tuffa att jag av och till undrat om jag någonsin skulle känna mig riktigt så glad och stark som jag oftast har förmånen att få vara. Nu känner jag mig glad över att ha fått uppleva även svåra sidor av det här med att bli mamma, nu när jag tror jag kommit igenom tunneln och lämnat rädslan som grep tag i mig där inne i mörkret bakom mig. Eller bakom mig? Insikten har nog just varit att jag rymmer både mer mörker och mer ljus inom mig än jag riktigt vågar undersöka vidden av. Kan vi människor lämna någonting bakom oss? Är det kanske snarare så att det handlar om att lära sig leva med sig själv sådan man är, har blivit och skall bli. Givetvis påverkar vi själva i stor utsträckning vem vi blir, men för mig känns det också väldigt viktigt att vara tacksam och stolt över den jag blivit. Inte stolt över allt jag gjort, det finns förstås sådant i mitt liv som jag skulle göra nästan vad som helst för att få gjort ogjort, men tacksam och glad för att jag står här, precis här där jag står med en känsla av att ingenting är kört.
Livet känns fullt av möjligheter. Jag fylls av en önskan att ta av mig barfota och gå i havsfuktig sand. Låta fötterna känna att de vandrar, mjukt och svalt omslutna av havet. Hav - fyllt av liv. "Bygg inte hus på en sandig strand..." FAST vad vackert det är med sandslott och inte minst när havets vågor välter de med sig ut i havet. I mig finns en längtan av att omslutas, att bli upptagen helt i Jesu gemenskap, att förlora mitt liv och vinna det. Men vågar jag det? Förstår jag vad Jesus säger till mig och vill med mig? Hur vet jag att det är guds vilja jag försöker följa? Att jag inte är förledd? Och samtidigt vet jag ju så säkert ofta, ofta att det är kärleken som bär!
Lev väl vem du än är, vad du än är.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Kära Carin,
ReplyDeleteFint att du är igång igen!
Det är snart dags för oss att byta roller, du får sitta i skolbänken och jag får sköta hem och barn.
"Kan vi människor lämna någonting bakom oss?"
Ja, det tror jag, men vi lämnar det som en del av vårt förflutna och i den meningen som en del av oss.
Israels uttåg ur Egypten och Jesus uppståndelse ur graven är verklighet: slaveriet är slut, graven är tom. Men vi är kallade att alltid minnas fångenskapen, den är en viktig del av vårt förflutna.
De danska och svenska orden "tilgivelse" och "förlåtelse" försöker med två till synes motstridiga begrepp beskriva samma verklighet. Gud bär bort våra synder (Joh 1:29; Matt 26:28; 1 Joh 3:5; Jes 53:4-7), de lämnar oss (forlader) fullständigt. Men i sin förlåtelse lämnar inte Gud oss med ett vakuum, i tilgivelsen ger Gud frihet till oss. För en människa som blivit frikänd i domstol eller som suttit av sitt fängelsestraff, kommer den erbjudna framtiden ses i ljuset av det som lämnats bakom.
Det är det som kallas rättfärdighet: att tro på Gud är att lita på att vi i och med Jesus (trots våra stora och små brister och brott) har rätt att stå inför Gud, att vi är värda att ta emot hans kärlek (Rom 1:17; Rom 3:21-22).
Förlåt mig Carin för detta långa inlägg, jag vet egentligen att du känner till allt detta mycket bättre än jag. Men det är verkligen något fantastiskt! Jag kan inte sluta!!
Förlåtelse, den bortkastade stenen, handlar ju inte om förtränging, utan om förvandling. Gud har tagit det onda på sig och lagt det under sig, han har vänt det till något gott (1 Mos 50:20; Fil 3:21).
Kära Carin, tack för att du har tid för mig. Jag ser så mycket fram emot att fortsätta leva med dig, och nu framöver inte minst att vara hemmaman (är det därifrån begreppet "hemman" kommer ifrån? Jag är säker på att man var mkt mer jämställd förr i världen än vad vi dag har för oss).
En stor gåva är du.
/Petter
Tack. "En nåd att få sån kärlek..."
ReplyDeleteJag är din.