En alldeles vanlig, vänlig och välsignad dag

Klockan börjar närma sig 22, och målsättningen att komma i säng redan kring 8 för att ta till vara de sömntimmar då Johannes inte brukar vakna allt för tätt känns allt längre bort. Det är ju så härligt att vara vaken. Jag om någon förstår min sons ovilja att somna. Livet erbjuder så mycket spännande, måste man verkligen sova? JA, annars vet väl dom flesta av oss att ingenting känns roligt tillslut.

Så nu ska jag sova gott, inte tänka mera... omöjligt tycks det! Jag är hur trött som helst efter ytterligare en galet sömnlös natt för att J skrek m alldeles för korta mellanrum. Jag gick tillslut upp 0430, bakade bröd och en kladdkaka till dagens fika. Hade tänkt somna när pappa Petter vaknade och tog över Johannes. Precis när jag ligger där på gränsen till sömnens förlovade land med stängd dörr och hela dubbelsängen för mig själv, just då ger Johannes upp ett gallskrik i protest över att pappa Petter också tycker att han skulle kunna tänkas vilja sova en stund i sin vagn. Den gyllene porten som vänligt inbjuder till vilande sömn stängdes igen. Jag försöker trösta mig med att jag vet att sömnen finns där, för mig också! Det är bara en fråga om tid innan jag kommer att vakna en morgon och få känna mig utsövd igen.

Klockan 9 ringde en av mina favoritmammakollegor. Hon är 3-barnsmamma och lyckas varje dag (åtminstone nästan) m konststycket att lämna de två större barnen på dagis prick 9 och hämta dom prick 14 efter personalens önskemål. Som mammanovis väcker sådant en enorm respekt. Vi hade planerat promenad längs vår vackra Lärjeå med start vid halv 10, men när Ulrika ringde från bussen några minuter från mig, befann jag mig storhandlandes på ICA. Jag tycks vara obotlig tisoptimist. Det är så skönt med andra småbarnsföräldrar, inga sura miner, utan bara självklar förståelse. -Inga problem, då passar jag på att byta en klänning på Lindex i Angered medan jag väntar på dig. Tack tänkte jag och hoppas jag sa det. Jag skyndade hem med stora matkassar. Även om de var lite för tunga gladde det mig att slippa det dåliga samvetet som tunga matkassar lätt framkallade under graviditeten. Hemma igen låg Johannes i djup sömn på pappas mage. Pappa såg ut att sova lika gott. Moster Anna tog hand om matkassarna, Johannes accepterade att få ytterkläder på sig halvt sovande, vagnen stod packad, bröstmjölksersättningen blev lagom varm... också tillsist drygt en timme senare än planerat var vi iväg! Pappa Petter följde med till spårvagnen för att ta sig in till stan. Ett vardagsunder att få vandra sådär hela familjen i höstsolen över Hjällbo torg. Alla människor tycktes le. Jag ropade; -Jag älskar dig! till Petter när han sprang sista biten för att hinna med sin vagn. Han svarade med en slängkyss i farten tillbaka. Att vi utbytt många vresiga ord i nattens sömnlösa land var som bortblåst. Kärleken som bär allt!

Spårvagn till Angered där vår mammakompis stod glatt vinkandes på perrongen med sin lilla tjej mysigt inpackad i vagnen. Långpromenad i solen! Solstrålar och hög, klar luft. Vilket privilegie att vara dagledig och kunna ta till vara på. Båda barnen sov nästan hela vägen, så vi mammor hann få prata, prata och prata. Att få barn verkar leda till många nya vänskaper. Roligt! Att ha en rutinerad trebarnsmamma mitt uppe i spädbarnstiden som bollplank för mina mammatankar och min mammaoro är en gåva. Att denna mamma dessutom delar mitt engagemang i Hjällbo kyrka och många av mina andra intressen gör förstås umgänget än mer givande.

Efter fika hemma i vår kaosartade lägenhet störtade mammakompisen iväg till dagis. Lägenheten var faktiskt än mer kaosartad och smutsigare än vanligt och mammakompisen var på besök hemma hos oss för första gången. Så kravlöst det känns att bjuda hem henne igen, nästan 100% chans att vårt hem ser lite mer vilsamt och inbjudande ut nästa gång.

Försökte sova under em utan att lyckas... igen. Sedan iväg på afrikansk dans. Det var hur kul som helst ikväll. För första gången började min kropp hänga med i trummans virvlar. Kanske sömnlösheten gjorde det lättare att låta kroppen släppa loss. Ingen ork att orka låta rädslan att se dum ut stå ivägen för att försöka.

NU SKA JAG SOVA, & BUMS SLUTA upp med mina Alfons fasoner... jag ska bara... nej, jag ska ingenting annat än att sova i natt, och möjligen, möjligen trösta en ledsen J i värsta nödfall.

Sov gott alla, när det blir dax
Carin