Ljuv är september...

Oj, semestern gick över... flög iväg. P fick halsfluss vår enda gemensamma semestervecka. Sommaren är kort... en hel del regnar bort. Hösten är kort. "Life is what happends while you (I - min egen anmärkning) making other plans". Planera. Vardagspussel. Ingen småbarnsförälder kan nog svära sig fri från detaljplaneringens gissel. Vem hämtar? När? Var? Vad ska vi äta? När? Hinner alla hem? Hur mår svärmor? Hur går det med svägerskans bröllopsplaner? Behöver dom hjälp? Orkar vi klämma in ytterligare en superkul aktivitet just den här helgen? Hjälp! Trött! Trött! När ska jag hinna vila...!?! Varför blir barnet/barnen sjuka just nu?



...vem känner inte igen sig?



Och vem vill inte gör uppror! Som en krönikör vars namn jag tyvärr glömt skrev i GP (jag tror det var förra hösten" (Ungefär)): Livet är inget vardagspussel! Livet är mer som en oljemålning och jag är konstnären i mitt liv!



Jag vägrar reduceras till en tjänsteman/kvinna i mitt eget liv som fått i uppgift av någon högre upp i hierarkin att lägga ett 1000 bitarspussel på kortast möjlig tid och bli utskälld i värsta fall (inte minst av mig själv) för att vissa bitar ständigt blir bortprioriterade. Åtminstone tänker jag forma och omforma många bitar själv! Uppehålla mig vid de många himmelsbitarna och drömma, ofta. Andra bitar vill jag ha enorm respekt för. Lille J, hans bit får ofta knuffa alla andra bitar över arbetsbordets kant. Han måste få forma sig själv och sitt liv med min, P´s och andra viktiga personer i hans liv stora stöd och tålamod.



Ett barn är fött. Ett nytt liv har börjat. Det nya livet börjar nu, varje sekund, varje andetag. "Livet vill alltid levas"! Det är N. Rådströms ord som ger mig tröst.



Liv! Levande vatten. I går morse hann jag låta J bada i sitt badkar med Sigge Segelbåt och anktermometern innan vi gick till dagis. Ett (vardags)mirakel att få vara där för min son så ofta och så mycket.



I höst och vår har jag tillsammans med en mammakollega fått möjligheten att dela en plats på läkarprogrammet. Vi går i skolan ungefär varannan vecka och stöttar varandra varje vecka. Vi är så glada och tacksamma att kursledningen stöttar oss så helhjärtat i att hitta ett fungerande sätt för just oss att plugga på. Att vår prästkompis i Hammarkullen och hans fru en kväll i vintras när mycket tedde sig mörkt i mitt liv bjöd hem mig och min familj på musselsoppa i lilla kollektivet och lät oss surra in på småtimmarna i deras kök, det kom att betyda mycket. Min mamma- och lälarstudentkollega var inte där, men i SMS några dagar senare kom hennes nummer. Jag vågade ringa trots att depressionen då höll ett ganska hårt tag kring mig. Min kollega vågade bjuda hem mig och min son till sig och sin dotter på stående fot. I hennes kök fick vi morotssoppa och nybakat bröd. Trots att vi båda då kämpade minns jag framförallt min kollegas smittande skratt och hennes dotters fantasifulla omsorger om lille J från den kvällen.



"VI ska dela för att hela". Att dela mörker kan skapa ljus. "Livet vill levas". Eller snarlikt som Bob Hanson utrycker det i senaste nr av Amos: "Livet vill alltid mer liv".



Jag vill leva all den tid jag får.



Klockan är bara 0615. Dagen har knappt börjat. Snart vaknar P och om någon timme J.



Jag önskar alla en välsignad dag,



Carin - mamma, maka, vännina, läkarstudent, idealist, f.d. folkpartist... och förhoppningsvis medmänniska utan för mycket förbehåll...