Leva

8 mars 2011

2011-03-08T13:00:00.001-08:00

Har inte riktigt firat internationella kvinnodagen så tydligt idag, får göra det med en aftonbön om en mer jämställd värld. Att det är farligare att bära och föda barn i Afganistan än att vara soldat säger mycket om utsatthet.

Till grannpojkens 4-årskalas kom hela hans dagisavdelning på utflykt i en blå buss. Johannes och jag fick glädjen att vara med. En härlig stund. Skulle önska jag verkligen kunde gå in i 4-åringarnas världs för en tid. Hur känns det i Johannes när han blir så där arg eller bubblande glad? Hur är det att ha så starka känslor i en så liten kropp? Hur är det att kunna använda sin begränsade livserfaranhet så fantastiskt fantastifullt. Om kris betyder utveckling är det ju ytterst konstigt att barn "krisar" så lite med tanke på med vilken fart de utvecklas.

Tänk att jag får leva med mina barn, lotsa dom genom livets första del och sen förhoppningsvis få finnas kvar länge som bollplank och stöd när det behövs. Tänk att jag får dela detta med Petter. I lördags satt Petter på en bänk i solen, Johannes lekte på lekplatsen brevid och Jacob och lillkusinen sov i sina vagnar. Ett magiskt ögonblick glänste hela världen av och i kärlek. Omfamnad av livet fick jag gunga Johannes som snart kan putta fart alldeles själv.

Tron på en ljusare framtid, trots allt

2011-02-21T11:53:00.000-08:00

Försöker läsa körteori men tankarna pendlar ideligen till Libyen och alla människor som just idag, just nu runt om i världen riskerar sina liv och allt dom har för tron på en ljusare framtid. När ska vi förstå att mänskligheten är ett folk och att alla har lika värde som inte får förhandlas bort pga ekonomiska el andra intressen? BBC radio står på i köket, plågsamma ögonvittnesskildringar över få sprakande telefonledningar som ännu inte är klippta. Kadaffi verkar ha satt in stridsplan mot "sitt eget folk".

"We are crying out, why is the world silent?" ringer i mitt huvud.

Svårt att tro att den svenska delegation bestående av handelsminister Björling och flera svenska företagare (se artikeltips nedan fr Jens Halldin) inte var medvetna om att de förhandlade om ekonomiska vinningar med en diktatur. Hur kan vi igen och igen blunda för mänskliga rättigheter för "vårt eget lands" vinnings skull?

Ett annat plågsamt faktum: Sverige som jag och många andra vill förknippa med frihet, respekt för människorvärdet mm är världens per capita andra största vapenexportör!

Dessa frågor måste upp i ljuset. I valet 2014 får inte huvudfrågorna bli fastighetsskatten el andra privata "plånboksfrågor". Alla vi som har turen att leva i en demokrati måste sätta press på våra politiker och varandra att aktivt jobba för global demokrati och globala mänskliga rättigheter.

Vi lever nu. Nu är möjligheternas tid. Vi har alla barn omkring oss som vi älskar, "Låt dom få en tro på framtiden... så länge hjärtat slår, så länge vi förmår, ska vi stå upp för våra ideal, en kamp mot oförätt, vårt blod är rött och hett, och det finns hopp så länge hjärtat slår" Arja Sajoma, som gick runt, runt i bilen under min barndoms familjesemestrar runt Europa i den brytningstid som var då, när muren just fallit.

Jag som läkare?

2009-12-18T20:47:00.000-08:00

Båda mina föräldrar arbetade, eller snarare, levde som läkare under hela min uppväxt. Mamma, dermatolog och venerolog, och pappa, bl.a transfusionsmedicinare, såg medvetet eller omedvetet läkaryrket som ett kall. Läkare var dom dygnet runt och året runt när det behövdes. Vi bodde i ett litet skånskt fiskeläge. Många i byn och i den större grannbyn visste på vilken dörr man kunde knacka om någon familjemedlem (minst särkilt en gång när det gällde en gammal fiskares hund) eller de själva behövde en läkarkonsultation.

Så länge jag kan minnas har det varit ett självklart val för mig att bli läkare, det var bara någon kort period i tidiga tonåren då veterinär och hästar stod högre upp på önskelistan, och sedan när jag brottats med livet och Gud undrat om inte prästbanan kanske kan erbjuda ett mindre diaboliskt liv. Mina två äldre syskon har valt andra banor, så det har inte varit ett krav hemifrån, men i stort sett aldrig har jag sett min numera avlidne far så glad som när yngsta barnet visade upp antagningsbeskedet fr läkarlinjen. Till första lilla projektarbetet kom nyutgiven litt. om ämnet m. posten. Engagemang har det aldrig funnits brist av i vare sig mitt eget eller min familj liv.

Men hur få hela livet att gå ihop?

Innan jag ens hunnit fylla 30 och bli färdig läkare ådrog jag mig någon sorts blandform mellan en sen postnataldepression och ett utmattningssyndrom. Att bli mamma och kämpa med och mot psykisk sjukdom har vidgat perspektiven. Hur håller jag mig själv frisk? Det går inte att bota ont med ont. En sjuk läkare är sällan största och bästa stödet för en patient. Jag har hela tiden fått fantastisk hjälp, först av min distriktsläkare på Hjällbo vårdcentral och sen vidare till psykiatriker och sjukgymnast. I trygga händer hela vägen och med en förstående och stöttande familj och många vänner. Att vara patient själv är förstås inte bara negativt. Att ha sett depressionens mörker inneifrån har för alltid gjort mig mer ödmjuk inför livet, min kropp och min själ.

Läkare... någon som läker sjuka?

AA(anonyma alkolister)s mest kända bön har nästan blivit ett mantra för mig. Första gången jag läste den var det Gudrun Schyman som citerade den i en kvällstidning. Numera sjunger jag den oftast, finns tonsatt i Psalmer i 2000-talet.

"(Gud) ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden".

I bibeln finns mkt om sjukdom och läkekonst. I evangelietexterna (evangelisten Lukas var själv läkare till yrket) talar Jesus om sin läkarroll flera gånger:

Luk 5:31-32 "Jesus svarade: "Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. (32)"

Jämför Markus om kvinnan med blödningar:

Mark 5:26 "Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre"

Jämför om Kung Asa i 2 Krönikeboken:

2 Krön 16:12: "Under sitt trettionionde regeringsår drabbades Asa av en svår åkomma i fötterna. Men inte ens under sin sjukdom sökte han sig till Herren utan till läkare."

Och slutligen Jesu ord om theodicé-problemet:

Luk 4:23: "Då sade han (Jesus) till dem: "Snart kommer ni väl med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också."

Som avslutning två dikter till tröst. Stig Dagerman och Tomas Tranströmmer, två favoriter.

"Världen kan du inte göra om
Stilla din oroliga själ.
Blott en sak kan du göra,
en annan människa väl,
men redan det är så mycket att själva stjärnorna ler,
en svältande människa mindre,
betyder en broder mer."
Stig Dagerman

Romanska bågar
ur samlingen För levande och döda från 1989.

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Tomas Tranströmmer

Första föräldrarmötet som förälder

2009-04-21T11:33:00.000-07:00

Ikv har vår lilla fam varit på vårt första föräldrarmöte på dagis. Jag har känt mig lite extra mammastolt hela dagen, som om jag fått ett litet kvitto på att jag duger som mamma... åtminstone "good enough"... often enough...

Det var nästan inga andra barn med, vilket inte störde J alls, då han fick mkt uppmärksamhet fr sina favoritfröknar och det dessutom bjöds på glass och kladdkaka.

På J´s dagis är det nog bara jag, P och en annan liten killes föräldrar som har svenska som modersmål. På föräldrarmötet fanns det därför både somalisk, spansk, arabisk och bosnisk tolk. Ovant och härligt m tolksurr mitt bland bildspel med barnen i, för mina ögon, så typisk "svensk" dagisverklighet. Jag fick en liten lyckoboll i magen. Johannes favoritkompis lilla R:s mamma var också där och det värmde mitt hjärta att få veta att R visar lika tydligt för sin mamma hur mkt hon gillar J, som J signalerar till mig och Petter.

Häromdagen var jag m Johannes hos min frisör här i Hjällbo, han klipper fantastiskt och tar bara 200 kr inkl tvätt och föning. han berättar hur svårt det är att klara hela den sv. administrationen som ganska nyanländ, trots att han redan lärt sig fullständigt flytande svenska och tagit svenskt gesällbrev. Tänk om Rotary och liknande sällskap mer aktivt kunde bjuda in "nysvenska" driftiga företagare i sina nätverk.

När jag satt där i stolen försökte Johannes påkalla min uppmärksamhet. Jag förstod inte vad han sa, tills frisören utbrister han säger mamma, mamma, mamma! på turkiska. (Frisörens modersmål är syrianska, men han pratar många fler språk än så..., i Hjällbo kan människor som säger att de är dåliga på språk oftast minst 3-4 st.) Tänk, vad jag tror Johannes blir berikad på alla möjliga plan i sin dagismiljö.

En fin kv efter en fin pluggdag m min mamma- och läkarstudentkollega. Dessutom har jag hunnit lämna in filmer på framkallning (nä, jag har inte helt övergett min gamla systemkamera trots att jag ärvt en jättefin digital... men det kommer... ska bara vänja mig vid Nikon och "digitalkänslan"). Dagens klipp är en alldeles röd regntät vårjacka t mina cykelturer och en matchande röd ryggsäck som äntligen ska få ersätta den gamla med ingrodd mosad banan i lilla facket. Jag och Petter åt lyxgod lunch på vårt favorit Caféva i Haga...

En FIN dag! Nu längtar jag efter att få sova.

Imorgon körkväll. Längtar efter att sjunga hela kvällen...

Godnatt! Carin

Försmak av sommar

2009-04-05T07:00:00.000-07:00

Vilken dag och vilken kväll.

Solen visade sig från sin somriga sida för första gången igår. Vi njöt. Min syster,en kär vän och jag satt vid havet med var sitt glas vin och lät kvällssolen värma våra vinterbleka ansikten. Vi låg och pratade långt in på småtimmarna och åt söndagsfrukost utan att skynda. Härligt! Det känns som om vi välkomnat våren, sommaren och ljuset. Varmt Välkomna!

Ikväll har vi njutit av att vara återförenande hela lilla familjen. Lille J har varit borta från mamma och pappa en hel helg för första gången, i fasters och fabrors trygga sällskap, och uppenbarligen haft det väldigt fint. P har tagit vara på tiden och skrivit på sin uppsats. Tillsammans igen gick vi till vår vackra Lärjeåns dalgång. Njöt utsikten högt på en kulle, följde en liten snirklande stig och kastade pinnar från en bro.

"På stigar går man aldrig riktigt ensam, fötterna har sällskap med alla steg som stigit stigen fram." Ingrid Sjöstrand Ur En dikt till tröst

Glad vår och Glad Påsk!

2009-04-04T09:52:00.000-07:00

En av de sista sensommardagarna i höstas i Nolhagaparken, Alingsås.

En vintervårig städdag längs Lärjeån, med korvgrillning och kaffe.

Jag tror på ljuset och sommaren!

2009-01-19T21:40:00.000-08:00

I Svart natt
På Svart sten
En Svart myra
Gud ser den.

Arabiskt tänkepråk, hämtat ur "alltid älskad"

Ljuset vinner över mörkret, liv över död och sommar över vinter. I år med.

"Så länge hjärtat slår, så länge vi förmår ska vi stå upp för våra ideal, en kamp mot oförrätt, vårt blod är rött och hett, och det finns HOPP SÅ LÄNGE HJÄRTAT SLÅR"

Jag är glad. Det regnar visserligen ute och trorts denna tidiga timma är jag och J snart på väg till dagis. Tänk av vi lever och är friska både Johannes, Petter och jag. Pappa tog vara på livet. Levde intensivt till sitt sista hjärtslag.

Livet är för kort för att vissa dagar ska vara bara grådask. Jag ber om Fred och frid för alla i världen. Att alla föräldrar och barn tryggt ska kunna gå till skola, dagis, universitet och arbete.

Kram Carin

Judar, Kristna och Muslimer i gemensam Bönemarsch för FRED!

2009-01-16T07:35:00.000-08:00

På söndag 18/1 samlas judar, muslimer och kristna i Göteborg till en gemensam bönemarsch för fred i Palestina och Israel.

Samling sker på Götaplatsen kl 16.00.

Bakom marschen står det interreligiösa rådet i Göteborg. Biskop Carl Axel Aurelius, rabbin Peter Borenstein och imam Fuad Colic har skrivit under ett gemensamt upprop för fred.

- Det är viktigt just nu att vi ger uttryck för den gemenskap vi har här i Göteborg, och att vi delar samma längtan efter fred och försoning och att denna längtan får uttryckas i bön, säger biskop Carl Axel Aurelius.

Välkomna till Götaplatsen i lagom tid för avmarsch kl 16, marschen går under tystnad och bön till Brunnsparken.

Enough is Enough!

2009-01-15T23:21:00.000-08:00

Dear Nir, The SwePalMednetwork, Sima, Bedaya and my Dear family and

I've just signed this emergency petition calling for an immediate ceasefire in Gaza, you might want to do the same. Already over 600 people have been killed and the death toll is climbing daily. Read the email below to learn more...

−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−−
Dear friends,

The bloodshed in Gaza is escalating −− the death toll now stands at over 600 people and rising, almost half of them civilians and over 100 children dead.[1] As Israeli tanks, airplanes and artillery bombard targets in thickly populated urban areas, thousands more have been injured and 1.5 million terrified civilians have no escape from this prison−like enclave −− the borders have been sealed. Hamas continues to fight and fire rockets deep into Israel, killing 5 Israeli civilians.

Our worldwide call for an internationally−guaranteed ceasefire to protect civilians on all sides has begun to ring out loud and clear, winning the support of leaders in Europe, the Middle East and beyond: hopeful outlines of a deal are emerging.[2] But Israel is rejecting a truce for now and escalating its offensive, while US President Bush is opposing a fair UN ceasefire, trying instead to impose a skewed alternative that could legitimize Israel's suffocating isolation of Gaza.[3]

Enough is enough: these civilian deaths can't go on, and we can't let Bush and co block a fair, negotiated ceasefire. 250,000 of us have signed the ceasefire petition, let's make it half a million −− we'll publish it in a hard−hitting ad in the Washington Post and deliver it in meetings with UN Security Council members −− follow the link below to see the ad, sign the petition, and forward this message to all your friends and family:

http://www.avaaz.org/en/gaza_time_for_peace/98.php?cl_tf_sign=1

Our efforts really can make a difference −− Israel's own foreign minister admits that international pressure, if intense enough, could ensure a ceasefire. As the international community debates and delays, civilians are dying by the day. The top UN official in Gaza says, "There's nowhere safe in Gaza. Everyone here is terrorized and traumatized." Opposing a United Nations resolution, Bush reportedly proposes to exclude Hamas from any ceasefire deal and leave Israel a free hand, something that would guarantee that the violence continues. That's why we're targeting incoming President Obama and US decision−makers, as well as the European Union and other international leaders, to pursue a fair and stable resolution.

To be lasting, a ceasefire must protect civilians and end all attacks −− Israeli bombings and incursions as well as the rockets Palestinian factions fire into southern Israel. International supervision is desperately needed at the borders, to reopen Gaza's borders and crossings for food, fuel, medicine and goods, to prevent weapon−smuggling which has only grown under the blockade, and to monitor and enforce the ceasefire on both sides.[4]

Hamas, which won elections in 2006 and now runs Gaza, suggests it will agree to such a ceasefire.[5] It should be challenged to live up to its word just like Israel. There is no military solution for either side −− it's time for world powers to step in, advancing a fair deal to protect civilians on all sides and let them live their lives in peace and security. Sign the petition now at the link below and send this message to everyone you know −− we'll publish it in The Washington Post and elsewhere, and seek face−to−face meetings to deliver the petition with the Obama team, the UN Security Council and European leaders:

http://www.avaaz.org/en/gaza_time_for_peace/98.php?cl_tf_sign=1

With hope and determination,

Paul, Graziela, Ricken, Luis, Alice, Brett, Ben, Iain, Paula, Veronique, Milena and the whole Avaaz team

P.S. We wrote to European, US and Arab leaders last week about our campaign, and received several responses −− now we need to escalate the pressure. For a report on many of Avaaz's other campaigns so far, see: https://secure.avaaz.org/en/report_back_2

Sources:

1. Associated Press: "Israel Shells Near UN School, killing at least 30" )5 January 2009(
http://www.google.com/hostednews/ap/article/ALeqM5ioi_0jtO9RjMwPNRoXNCndRPRq3gD95HTJE00

2. "Gaza: outlines of an endgame", Ghassan Khatib )6 January 2009(
http://www.opendemocracy.net/article/gaza−outlines−of−an−endgame

Al−Jazeera: "Arab ministers hold UN ceasefire talks" )6 January 2009(:
http://english.aljazeera.net/news/americas/2009/01/20091522052418539.html

Associated Press: "Diplomats seek truce as civilian toll rises" )5 January 2009(:
http://www.google.com/hostednews/ap/article/ALeqM5ioi_0jtO9RjMwPNRoXNCndRPRq3gD95HCD4G3

3. Israel Today: "Israel rejects European, UN efforts for immediate ceasefire" )5 January 2009(:
http://www.israeltoday.co.il/default.aspx?tabid=178&nid=17938

Yediot Aharonot: "Israel examining international treaty to isolate Hamas" )5 January 2009(
http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L−3650522,00.html

4. These parameters are advocated by a broad range of experts and policymakers. See for example International Crisis Group's Ending the War in Gaza report )5 January 2009(:
http://www.crisisgroup.org/home/index.cfm?id=5838&l=1

5. Reuters: "Hamas seeks truce but says lifting siege a must" )5 January 2009( http://www.alertnet.org/thenews/newsdesk/L5111105.htm

Strikingly, the US Army War College has just released a substantial report supporting the view that Hamas can and must be brought into negotiations and is capable of sustaining a long−term truce, or even peace with Israel. Linked via:
http://ricks.foreignpolicy.com/node/10703

The inside story of the civil strife between Fatah and Hamas and the Bush administration's involvement in this debacle is best−told in The Gaza Bombshell, an investigative article published in the leading US magazine Vanity Fair in April 2008:
http://www.vanityfair.com/politics/features/2008/04/gaza200804

This news item from November 2008 provides more background to the story of how the Israel−Hamas truce collapsed:
http://www.guardian.co.uk/world/2008/nov/05/israelandthepalestinians

Stöd Röda Korsets/Röda Halvmånens blixtinsamling till Gazas folk!

2009-01-10T21:44:00.000-08:00

Kära vänner och bekanta,

Larmrapporterna hopar sig. Människorna i Gaza är utan tvivel instängda i ett Ghetto m allt mindre tillgång t. mediciner, livräddande kirurgi, ambulansvård, mat, rent vatten, skolgång för barn och unga, psykiatrisk vård osv...

Ingen kan göra allt, men alla kan vi göra något. Som läkarstudent kan jag inte tänka mig något värre än att stå med döende patienter framför mig utan att kunna ge medicin el skicka vidare t en kirurg som kan rädda liv!

Hoppas vi möts idag på olika platser i Sverige och Danmark i en gemensam manifestation för en rättvis fred och frihet för Palestina och Israel!. Som sagt går manifestationen här i stan av stapeln 14.30 m start på Götaplatsen.

Ohållbara situationer föder terrorism. Hållbar Fred föder Fredsälskande människor.

Tillsammans kan vi göra mycket!

Med önskan om en vacker helg mitt i allt! Kram
Carin m fam

Blixtinsamling - Gaza

Civilbefolkningen i Gaza ropar på hjälp.
Konflikten i Gaza är mycket allvarlig efter flera dagar av intensiva stridigheter. Den humanitära rätten följs inte och civilbefolkningen har fallit offer, däribland många barn. Situationen är kaotisk eftersom befolkningen inte kan skydda sig eller fly ut ur landet. Många hjälpsändningar och sjuktransporter hindras att komma fram. Sjukhusen är överbelastade och många skadade behöver akut vård.

Röda Korsets huvuduppgifter är att ge vård till skadade samt att upplysa om och övervaka den humanitära rätten. Systerorganisationen Palestinska Röda Halvmånen är en av de viktigaste humanitära organisationerna i regionen och ansvarar för ambulansservice, humanitära katastrofinsatser, sjukhusvård och primärvård. Hundratals frivilliga rödakorsare har arbetat dygnet runt och med risk för eget liv, för att hjälpa de nödställda i Gaza.

Foto: Reuters/Suhaib Salem med tillstånd Alertnet.org

Stöd insamlingen
"Tio ambulanser till Gaza"!
Situationen är kaotisk och läget är mycket kritiskt för civilbefolkningen. Sju ambulanser tillhörande Röda Halvmånen har förstörts i beskjutningar och skadade dör i väntan på ambulanser.

Svenska Röda Korset stöder den lokala systerorganisationen med medicinsk och ekonomisk hjälp.

Nu samlar vi tillsammans med TV4-gruppen in pengar till tio nya ambulanser så att fler skadade kan få hjälp. Kostnaden för ambulanserna är drygt 5 miljoner kronor. Alla bidrag är välkomna.

Tack för ditt stöd!

Skicka gärna vidare detta nyhetsbrev
till dina vänner

Seaonal greetings from Hjällbo, Sweden

2008-12-26T01:33:00.000-08:00

Dear Jenny, David, John, Jane and Andrew; Thais, Ylva, Nir, Tamar, Sima, Bedaya, Hadeel and the Briggs,... Dear friends wherever you are, how ever your sourroundings are...

"Let it be the year, when Christmas (peace) comes for everyone, everyone alive"

Merry Christmas Orange, New Castle and Australia, Palestine and Israel, Jerusalem and Tel Aviv, Australia ´97, USA!

John; Congratulations! I might not be just as proud as your mother, but at least very glad! I´ve still 2,5 years to go before I´ll get my master´s exam... impressive to "beat" your oldest host-sister! On the other hand I´m a proud mother. Johannes is such a joy!

Our Christmas´ eve was way too exciting. We´ve spent the night before and most of the day at the children´s hospital since Johannes got feverspasmes after 36 h of 40 degrees fever. Now he´s much better. Playing again, happy again, and only a little bit more crumpy than usual. Puh... We were ment to be in Ålabodarna yesterday, but perhaps we can go tomorrow since we´ve offered a lift with my sister´s boyfriend (He could almost be taken for Petter´s brother; they share a great interest for playing guitar and writing songs and they both spent most of their youth on the soccer field.)

By the way my sister found her self a home by her own in Ljungskile, close to Sparreviken where she´s still the one in charge for all acitivities and camps. Johannes now has a room of his own. She likes her job, but worries a bit for how the economical crises will effect the economy at the camp...How is Australia coping? Israel? Palestine (I almost don´t dear to ask...)?, Brazil?

We´re all still celebrating in secret that Bush got a pair of shoes almost thrown at his face. His clearly athletic judge upon his great speed of reaction... Obama we all hope will make USA stand up for democracy and Human Rights in a more thorrow way than the last 8 years.

Did you see Y´s lovely little son on facebook? Wonderful. We start to long for a little Svante or Sara, but we´ll see. I should at least complete internal medicine before I return home for at least a year in the coocoon of motherhood and babylife.

I love school! To studdy every second week is a blessing! The colleuge M. whom with I share "my" place has grown into a friend. She´s amazing! "Single" mother to a wonderful 8-year old A. with the biggest most beautiful red hair and lots of fun friends. M. and A. mooved into a house with some of our friends from Sparreviken and their lovely daughter... a coincidence.

Petter is working 70 % of fulltime within the Swedish church with different projekts in the integration field. He seems to be very devoted to his job. Every now and then he writes a couple of hours on his master´s essay on Karl Barth´s view upon Religion (Baptism I wrote yesterday, hm I misunderstood theology AGAIN, Med. is much easier!). I´m still to fully understand the subjects depths and corners. Hm... I´m clearly growing more and more into the science of Medicin. It´s my favorite study topic.

At the moment I hope to research this summer at a nearby health-center about the reasons behind the high degree of misuse of codein (a morfin-sibling) in this area together with a clever pharamacologist/general pracitician. We´ll see. We´ve yet to search for enough money for my payment!

My father´s death is of course still very difficult to accept, but the funeral was extremely beautiful and we´re overwhelmed by all support from family and friends. My father has me and my siblings a monthly income the coming three years. I know my father is extremely pleased to be able to help me and Petter to finish our education despite the fact that he´s in so many ways was forced to leave us all without time for a proper good bye. I miss him and feel so thankful that his life became 8 years longer than the life of my grandfather. His wife I. seems to cope despite the fact that her oldest son´s funeral was only five years ago. Svante´s funeral took place on what should have been M´s 35th birthday.

Life is unfair, fragile and beautiful. Lots of laughter and quite some tears. I hope the year of 2009 will be much more laughter than tears for all of you and all of us!

Take good care and let me now about any planned European tour this summer. We´re planning on a train trip to France and Spain to practice languages and get some proper and safe sun. It would be triffic to meet up at R´s (My Australian host-Uncle) place if he give´s his approval.

Lots of love and all my best wishes for all of you! The Days; according to the pictures your one of the tallest family I´ve ever seen (only beaten by M´s (my sister in law) family, they are huge vikings all of them. D; - Welcome to Sweden and explore your roots)

Carin- with greetings and love from my beautiful son and husband

2008-12-25T07:20:00.000-08:00

24/12 06.30
GOD JUL och frid allihop! Min J ligger med sin pappa i en liten säng på Östra... feberkramper inatt efter 40 graders feber i 2 dgg. Ush! Vilken tur att ambulanskillar är utbildade för att ta hand om föräldrar i kris. Min puls var nog uppe i 200. Det tog 3 min så var ambulansen här! Hur är det möjligt? Nu får han dropp och tempen är nere på 37,4. Hemma till Kalle Anka?!? Jag hoppas det!!!

24/12 15.10
Nu är vi hemma alla 3! Fast vi skulle ju ännu hellre vara på tåget t Ålabodarna. Innan Johannes blev riktigt sjuk igår hann jag sitta med en vän fr församlingen på läkarhuset i Backa 3 timmar. Han fick en morfinspruta som gjorde att han sedan enligt planen orkade följa med hem t P:s syster. "Quel katastrof, men vi hade roligt iallfall" var denna fd livvakts (åt den libanesisika regeringen) ordval. Huvudet på spiken. Hjällbo är en blanding av språk, rötter, färger, dofter, muslimer, kristna och någon hindu... nästan inte en enda ateist... Våra fina grannar hade ställt mat på uteplatsen när vi kom hem och P syster kommer snart m sill och mandelmusslor. J sover gott och lugnt, Petter hoppas att ICA har öppet så vi kan köpa julmust... så nu är julfriden här i rättan tid? Eller lugnet efter stormen? Jag hade drygt 39 graders feber när Johannes äntligen blev utskriven, men komb. av två alvedon och en ipren är effektiv. Jag tror vi fått influensa allihop... ont nästan överallt... Nu ska vi ligga i soffan och äta knäck och mandelmusslor. Hoppas ni andra dansar kring en gran. Min familj saknar oss i Skåne, men imorgon el övermorgon åker vi söderut. Så allt gott!

25/12
"Life is what happends while you making other plans". Filmer, julmusik, julmat och pyssel. Ont i halsen, men annars lite bättre vill jag tro. Min systers L ger oss nog skjuts till Ålabodrana imorgon fm. Vill inte missa min brorsdotters födelsedagskalas också! Huskursrecept tas gärna emot...

Carin

God HELG systrar och bröder i kampen för Allas rätt till vård!

2008-12-22T01:36:00.000-08:00

TACK för denna julhälsning - ni brödrar och systrar i kampen för en rättvis vård.

Mänskliga rättigheter! Jag blir beklämd när T Billström försöker hävda att medborliga rättigheter är viktigare än mänskliga. Sverige har ju godkänt FN´s alm deklaration om de MR 1948, då man röstade JA i adventstid t. denna gemensamma strävan för jordens hela mänsklighet!!!- Och dessutom är jag helt säker på att en människas värde inte kan def. utifrån vilket land hon har/hade turen el oturen att födas i.

Mina vänner i IFMSA(International Federation of Medical Students´association), IMCC(International Medical Coperation Committée) och SCORP (Standing committée for Human Rights and Peace)- vi har alla turen att få studera med. i två av världens mest högteknologiska länder. Solidaritet! Vi vet att det är viktigt. Vi vägrar göra skillnad på pt och pt. Den mest akut sjuke/a måste prioriteras först, barn ska alltid bedömas extra fort pga svårigheter m anamnesupptag och svår diagnosbild! Dessutom är deras lifeexpectacy i ett land där alla barn har rätt t vård mkt lång - dvs oerhört mkt att förlora om antib. inte sätts in vid en livshotande infektion. Meningit är inte att leka med!!!

Jag vill inte leka m döden som oerfaren underläkare på akuten om ett par år! Jag vill ha PM som säger att alla ska behandlas utifrån rådande evidensbaserad vetenskap i största möjliga mån. Sedan är det ngt helt annat om 92-åriga/e Agda el Ahmed avböjer antib. beh. vid sin 1:a el 5:e lunginflam.

Kära Rätt t vårdentusiater och blivande kollegor! Låt oss fortsätta kämpa hela 2009 och så länge hjärtat slår... el åtminstone t regeringen tar sitt förnuft t fånga och tillsammmans med socialstyrelsens generaldirektör håller presskonferans och låter meddela att alla överläkare i Sverige har ett enormt ansvar att berätta att riktlinjerna nu radikalt förändras och tydligt fastslår att Allas rätt till vård är en självklar mänsklig rättighet i 2000-talets Sverige.

ALLAS RÄTT TILL VÅRD skall bli valfrågaN 2010, en avgörande valfråga! Pressure for Peace och/el åtminstone för ett mer rättvist Sverige. GOD HELG och allt gott 2009!Carin - www.levaleva.blogspot.com

PS! Detta Öppna Helgbrev är en Replik till Milosz Swiergel - 2008 11:01 mailade Milosz Swiergiel om Allas Rätt t Vårds nybaksdoftande nyhetsbrev! till SCORPGöteborgs maillista. För att få ta del av SCORPGöteborgs medlemsutskick skicka ett mail t. scorpgoteborg@yahoogroups.com

Önskan om en (kär)LEK(s)full Jul och allt Gott inför 2009!

2008-12-19T02:57:00.000-08:00

Igår läste jag ett par fina rader i Alltid Älskad, benämt Arabiskt tänkespråk:

I Svart natt,
På Svart sten,
En svart myra.
Gud ser den.

Vinter är på många sätt en kampens tid. I mellanåt kan vårens livskraft och trotsiga belägring av vinterns kyliga befästningar och karga styvhet kännas avlägsen. Vi vågar tro att våren vinner tillslut. Varje år. Ibland vinner vinterns tyrann små perifera slag ändå in i april, men gynnsamma år vinner de små nyfödda knopparna mot vinterns rutinerade elitknektar redan i början av mars. Kärleken vinner över rädslan. Jubel! Av tillit som skapar världen! "Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka..."

Gud kan kännas oerthört långt bort när livet känns svart. En tröst är att Gud på minst ett sätt inte är beroende av min tro. Samtidigt, tror jag, det är ett plågsamt faktum att jorden och mänsklighetens framtid är oerhört beroende av att vi människor vågar vända örat utåt och inåt, mot något större - Kristi kropp, livskraften, skaparen, Jesus, Allah, filosofin, livsfrågorna,... - kärt barn har många namn. Jag bekänner min tro. Jag tror på Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Jag tror på Gud.

Livet har vunnit och vinner över döden. Det goda vinner alltid i längden. Vi får tro det. Det är ett löfte Jesus givit oss. Psaltarpsalm "...inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig..."

"Det folk som vandrar i mörker skall se ett stort ljus"

"Ett litet barn av Davids hus ska göra vinternatten ljus, ett barn ska hjälpa oss att tro, här mitt ibland oss ska det bo."

Min tro vinner över tvivlet när jag vågar tro.

Med önskan till alla människor, alla folk och raser här; EN KÄRLEKSFULL JULETID och allt GOTT 2009!

Carin

Global Health in a new World - Fantastiskt Seminarium i samband med läkarstämman fre 28 nov i Skandinavium

2008-11-28T21:45:00.000-08:00

Igår eftermiddags efter en vecka med mycket njurmedicin och virusangrepp (dagis är fantastiskt och en smitthärd) sjönk jag tillsammans med mamma och läkarstudentkompisar ner på varsin stol i Skandinavium. Det visade sig vara mycket väl investerad tid. Vi, nästan 5000 personer, fick lyssna till svenska och internationellt erkända experter på området global hälsa.

Det blev en fruktbar dialog och jag kände att jag fick en uppdaterad bild av det alarmerande läge som råder på många platser i världen. OCH förnyat hopp, kampglöden stärks i gemenskap och det intellektuella samtalet är nödvändigt och tom kritiskt för om vi ska lyckas vända eller åtminstone tillsammans mildra världens många fruktansvärda verkligheter. Vi är en värld och en mänsklighet!

Jag visste att HIV/aids slår än hårdare mot kvinnor än män på många platser, men att statistiken visar att på varje infekterad man i Mozambique går 4 kvinnor tog tag i mig. Också mer positiva siffror berörde djupt, som att Tanzania sedan omkring 2001 lyckats med något av ett genombrott inom hälsoområdet. Den fördubblade hälso- och sjukvårdsbudgeten som då antogs i landet har redan börjat visa tydliga resultat som minskad mödra- och spädbarnsdödlighet.

Pengar. Hur mycket pengar behövs för att bl.a. erbjuda alla världens barn viktiga vaccinationer, ordna rent vatten i slumområden kring stora städer, organisera mödrahälsovård och satsa på utbildningen också för världens utsatta?

En bråkdel av vad världens rika länder just satsat för att försöka rädda banker och häva finanskrisen!

Det finns pengar, vi måste se till att de används på ett sätt som främjar alla människors lika värde och rätt till hälsa! I år sammanfaller FN:s deklaration om de Mänskliga Rättigheternas 60-årsjubileum med Sv. Läkarsällskapets 200-åriga födelsedag. Låt detta bli en påminnelse för alla oss som studerar och arbetar inom sjukvården att vi har ett mycket viktigt mål att kämpa mot: en patient i Sverige har och ska ha samma värde och samma vårdkvalité som en pt som råkar vara född i eller tvingats fly till en svår verklighet. Barn väljer inte sina föräldrar och inte kan de heller välja att bli födda bland den rika världens folk. Däremot kan vi som lever i länder med relativt fullvärdiga demokratiska rättigheter välja att påverka våra politiker i en mer human riktning!

Vi har ett ansvar att försöka stäva vår egen rädsla för den ekonomiska krisens eventuella värkningar på vår livskvalité och höja blicken. Krisen kan, som flera av föredragshållarna igår påpekade, bli en möjlighet att börja bygga en mer rimlig värld. Vi kan inte, inte påverka! Det är omöjligt att leva utan att göra verkningar och påverkningar.

Imorgon är det första advent. Idag pepparkaksbak tillsammans med J. och min kusin, och avskedsadventsfika för våra palestinska gästforskare (deras två månader här i Gbg har gått alldeles för fort!). J:s fina faster och hennes P har bett att få ha J hos sig ikväll och natt, så vi blir alldeles för oss själva. Hoppas jag inte är för kvällstrött ikväll, utan kan ta till vara på vuxentid.

Glad första advent och gott nytt kyrkoår!

Svenska läkarsällskapets presentation av seminariet:
För att kröna vårt jubileumsår gör Läkaresällskapet 2008 års Riksstämma till något alldeles extra. Vi vill sätta in den medicinska utvecklingen i Sverige i ett större sammanhang och göra konsekvenserna på hemmaplan av utvecklingen internationellt tydligare.

Vi arrangerar därför ett tvärvetenskapligt halvdagsseminarium på temat "Global hälsa". Internationella och svenska företrädare för akademi, internationella organ (FN, WHO) och industri samt officiella företrädare för svenska myndigheter, regeringen och SIDA medverkar. Förutom den sedvanliga presentationen och analysen av nyheter för en kvalificerad medicinsk publik är alla intresserade välkomna att delta i mötet.

Program Chairpersons: Ms Stina Lundberg Dabrowski and Professor Richard Horton

12.30
Welcome. Peter Aspelin, Chairman, The Swedish Society of Medicine

Introduction
Jan Eliasson, Former Minister for Foreign Affairs and President of UN General Assembly

12.50-13.20
I Understanding global health

Hans Rosling, Professor, Karolinska Institutet
Richard Horton, Professor, Chief editor, The Lancet

13.25-13.55
II Emerging economies and the poverty transition or trap

Sir Michael Marmot, Professor, WHO Commission on the Social Determinants of Health, UK

Thoraya Ahmed, Executive Director of the United Nations Population Fund (UNFPA) and under Secretary General, UN

Aida Libombo, HE Dr. Deputy Minister of Health, Republic of Mozambique

14.00-14.30 Break

14.30-15.00
III Health and security- areas in conflicts or postconflicts

Jan Eliasson, Former Minister for Foreign Affairs and President of UN General Assembly

Anders Nordström, Director General, SIDA

Thoraya Ahmed, Executive Director of the United Nations Population Fund (UNFPA) and under Secretary General, UN

15.05-15.35
IV Pharmaceutical industries and scientific communities

Jan Lundberg, Professor, Global Discovery Research, AstraZeneca

Ann-Marie Svennerholm, Professor, University of Gothenburg, Vaccine development

15.35-15.45 Break with Brunnsbo music school´s choir

15.45-16.45
V Panel discussion: Ways to improve global health

16.45-17.00
Summary – closing

Program committeeMats Bauer, CEO, The Swedish Society of Medicine, Peter Friberg, Professor, University of Gothenburg, Anders Nordström, Director General, SIDA and Hans Rosling, Professor, Karolinska institutet

Jubileumssymposiet genomfördes med bidrag från Sten A. Olssons stiftelse för forskning och kultur och Västra Götalandsregionen

Uppdaterad självbild?

2008-11-19T06:01:00.000-08:00

Idag har jag varit ännu en gång hos "min" psykiatriker. Vi pratade bl.a om vad det är för sjukdom el. tillstånd jag drabbats av eller ådragit mig. Diagnossamtal med andra ord. Psykiatriker O. bidrog med sin specialist kunskap, jag med min kunskap om mig själv. Han lutar åt att sätta diagnosen bipolär sjukdom. Vad gör det med mig? Som min vän S. i vårt Palestinanätverk sa, "-Man är ju inte sin diagnos". Nej, jag är inte min diagnos, eller åtminstone inte bara. Jag är Carin, Mamma, maka, läkarstudent, sångentusiast... och förhoppningsvis medmänniska utan för mycket förbehåll.

Sjukdomar som "sitter" i hjärnan känns för många av oss nästan mer skrämmande än sjukdomar på andra håll i kroppen. Vem är jag nu?? En uppdaterad självbild tror jag vi alla behöver för att kunna hantera vår vardag och dess utmaningar på ett schysst sätt. Jag behöver kunna förutsäga mina egna reaktioner och åtminstone just nu äta medicin för att få hjälp att hantera mina svägningar.

Kan jag bli frisk, dvs medicinfri? Frågade jag O. -Man ska aldrig säga aldrig, svarde han ungefär. Det tycks vara ovanligt att pt tillfrisknar helt fr bipolär sjukdom. Vad beror det på? Tar hjärnan långsiktigt skada av alla dessa upp- och nedgångar?

Jag är glad, lugnare och så tacksam för specialistvården jag får. Högkostnadsskyddet är en välsignelse. Jag visar bara upp mitt gula kort och går alldeles gratis in till en hel timmes konsultation! Nästa gång jag kommer t Capio Lundby i Angered ska jag träffa sjukgymnasten. Också hennes kompetens får jag i högkostnadsskyddet. Så skönt, hon fokuserar nämligen på allt det som är friskt i mig. Jag ska aldrig någonsin klaga på (för tycker en hel del) höga skatter i det här landet. Tänk att välfärdsstaten finns nu när jag behöver den!

"Gud, allt i mig känner du och omsluter med din kärlek, det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska... Du lägger dina skatter i bräckliga lerkärl".

Gud, ta hand om mig i dag och alla dagar. Jag kastar mina bekymmer på dig, jag vågar tro att du orkar bära. "Bär varandras bördor". Tack för att du också älskar lerkärl som gått i skärvor el fått sprickor i fasaden.

Nu dax att packa barnvagnen och åka in till fabror P och hans M. De ska ta hand om Johannes medan jag och P går på Änglahångel på Pustervik med kulturklubben. Vår bekant Rikard Södersten står på scen. Kul!

Senhösthälsning
Carin

Regn ute, mys inne

2008-11-18T00:46:00.000-08:00

Idag är det nästan skymning ute eftersom himlen är full av mörka moln. En av mina mammakollegor är på BB efter att hon fick barn i går natt, sitt andra! Min kusin har också fått en liten tjej. Nya liv. Nyfödd är ett av de vackraste orden jag vet.

När vågar vi öppna dörren till en lillebror eller lilla syster? Vi får se. Just nu njuter vi av att vara en liten familj. Johannes utvecklas med stormsteg som 18 månaders barn oftast gör. Han upptäcker nya förmågor varje dag. Ibland skräckblandad förtjusning och stora frustrationer över misslyckanden, men oftare stor glädje över små och stora vardagsmirakel.

I helgen var det tufft att vara mamma. Johannes och Petter drabbades av aggressivt magvirus, medan jag låg mer eller mindre klubbad i en halsinfektion. Vi fick helt enkelt ställa in Skandinavisk afton som skulle gått av stapeln igår. Så är livet med små barn ibland.

Till vår glädje hade vår kyrkoherde och hans fru inte hunnit läsa sin mail, och alltså inte fått beskedet. Kl 6 stod de utanför vår dörr. Det blev en mysig kväll med 2 istället för 22 gäster. Johannes och jag hade gjort storkok ärtsoppa, så mat fanns det i överflöd.

Ikväll kommer grannar och äter samma ärtsoppa. Jag ska göra pannkakor till äppelmosen med kardemummasmak som vi också hann tillverka igår. En lyx att ha en hemmavecka! Med tid för familj, vänner och pyssel. Julklappspysslet har börjat. I år är julklappskassan ovanligt liten, så det blir stora inslag av hemmagjort i julklappslådorna. Pyssel är kreativt, och kreativitet; också i form av musik, pyntning och inredning av Johannes rum som moster Anna håller på att flytta ut, är bra medicin mot mammaoro och oro över huvudtaget.

Ett steg i taget. Vandra tillsammans och vila tillsammans vid nådens hav. "... för om två och två blir hundra och miljoner..." klassiker från skolkören på lågstadiet. Eller Petters ord från en av hans vackra psalmer: "Sanningen är din, vägen är min..."

Jag önskar alla en fin dag med mys inne trots eller just pga regnet där ute!
Carin

2008-11-09T06:19:00.000-08:00

Tack för allt deltagande i sorgen

2008-11-09T06:12:00.000-08:00

I fredags begravde vi pappa. Det blev just så fint som vi alla hoppats på. Igår var jag så trött så jag mådde illa, men efter 10! timmars sömn inatt mår jag mycket bättre.

Tack för allt deltagande i vår sorg. Att den 7 november är min döde bonusbrors födelsedag gjorde inte dagen mindre tung för vare sig hans bror eller mamma, men tillsammans tog vi oss igenom.

Dela är ett fint sätt att hela.

"Var inte rädd för gråten, hon kan bygga en bro till Framtiden".

TACK Lotta, AnnaMärta och Spinigiew för era fantastiska insatser som präst, kantor resp violinist!
Carin

Pappa i samband med konferans i Andalucien - AndaluScania!

2008-11-06T02:36:00.000-08:00

Vår eldsjäl är ej längre bland oss!

2008-11-06T02:33:00.000-08:00

Dr. Svante Jonsson, överläkare, initiativtagare till och ordförande i GNY i Helsingborg, har i samband med en utlandsresa hastigt avlidit i en ålder av 66 år i San Diego, Californien, den 21 september 2008.

Han var en fantastisk profil för Helsingborg. Svante förekom flitigt på Min Mening-sidorna i HD och var mycket engagerad i Helsingborgs kulturhistoriska arv, till stor del genom föreningen GNY (av Helsingborgs Dagblad döpt till den lokala "motståndsföreningen") där han var ordförande. Genom GNY drevs frågor som bevarandet av Ångfärjestationen,

Landborgspromenaden, kvarteret Bastionen och att föra upp sundet på UNESCOs världsarvslista! Under sin sista tid arbetade han genom GNY på ett förslag till den omdebatterade hamnleden! Detta förslag ligger nu på stadsbyggnadskontorets bord (???)...

Från slutet av 80-talet var Svante Jonsson starkt engagerad i GÅS-MNF – Glumslövs, Ålabodarnas och Sundviks Miljö- och Naturskyddsförening. Bland de frågor som låg Svante varmt om hjärtat var fredandet av kulturlandskapet kring Glumslöv, där han ledde och vann kampen mot en stor campingetablering mellan Sundvik och Ålabodarna. Under ett par år var Svante motor och inspiratör då delar av befolkningen i Glumslöv kämpade för bevarandet av Annetorps gård mitt i Glumslövs by. Mot alla odds blev gården bevarad och restaurerad och fungerar idag som bibliotek, förskola och distriktssköterskemottagning. För denna och andra insatser blev Svante utnämnd till Årets Glumslövare 1992. Året därpå tilldelades han av samma orsak Landskrona kommuns kulturstipendium.

I GÅS-MNFs regi drevs också frågan om hur västkustbanans dragning mellan Helsingborg och Landskrona via Glumslöv skulle genomföras på bästa sätt. Under en serie debattmöten med brett deltagande från både Banverket, Länsstyrelsen, Landskrona kommun, glumslövsbor och andra kommuninvånare diskuterades olika alternativ till spårdragningar i en konstruktiv anda. Här skapade Svante visioner som inte alla var mogna att anamma. Han menade bland annat att järnvägsdragningen genom Glumslövs backe skulle göras med en borrad tunnel som skulle minska stigningen för den tilltänkta järnvägstrafiken genom backarna. Att han hade rätt hörs idag från initierade kretsar. Här födde han även idén till en tunnel genom och under Malmö – ett projekt som idag närmar sig sitt slutförande.

Vår bygd har förlorat en engagerad själ.

Styrelserna i GNY i Helsingborg &
GÅS-MNF – Glumslövs, Ålabodarnas och Sundviks Miljö- och Naturskyddsförening

2008-11-05T23:07:00.000-08:00

2008-11-05T23:05:00.000-08:00

2008-11-04T23:36:00.000-08:00

Min älskade Make
vår älskade Pappa,
Farfar, Morfar, Svärfar
och Bror

Svante
Jonsson

* 11 september 1942
har hastigt lämnat oss
San Diego
den 21 september 2008
Ingrid
Mikael, Anna och
Carin med familjer
Greta, Rickard och
Ingemar med familjer
Övrig släkt och många
vänner

Tack för Din kärlek,
omtanke, glada skratt
och generositet.
Din obotliga optimism
och banbrytande idéer
gav och ger oss
framtidstro
och mod.
Du fattas oss!

Begravningsgudstjänsten
äger rum i
Helsingborgs
krematorium fredagen
den 7 november
kl.13.00.
Efter akten inbjudes till
Villa Thalassa.
Anmälan om
deltagande vid
minnesstunden till
Olssons
Begravningsbyrå tel.
042210596
senast den
5 november.

Om pappa i dagens (5 nov) HBGs dagblad och måndagens (3 nov) Sydsvenskan

2008-11-04T23:30:00.000-08:00

Publicerad 5 november 2008 kl 04:00
Svante Jonsson till minne

Överläkare Svante Jonsson, Malmö, har strax efter sin 66-årsdag hastigt avlidit under resa i USA.

Dödsbudet kom plötsligt och oväntat. Även om Svante stod i begrepp att bli pensionär så har han alltid gjort ett ungdomligt intryck, både till sättet och till utseendet.

Svante Jonsson var specialist i transfusionsmedicin och var nästan hela sin yrkestid anställd vid Universitetssjukhuset MAS i Malmö. Under sin tjänstgöring på Blodcentralen specialiserade han sig på olika tekniker att rena blodet från sjukdomsframkallande antikroppar.

När blodcentralerna i Region Skåne slogs samman valde Svante att fortsätta med sin mer patientnära verksamhet och hans tjänst överfördes till Kliniken för njurmedicin och transplantation. Där startades under Svantes ledning en ny enhet för hemoimmunoterapi, förkortat HIT. Som den ordlekens mästare Svante var hälsade han alltid besökare Välkommen HIT. Vid enheten behandlades både patienter med komplicerad avstötningsreaktion efter transplantation och patienter med livshotande antikroppar riktade mot celler och vävnader i den egna kroppen.

Svante Jonsson var en entusiast, en optimist och en kreativ nydanare. Han kom på att man skulle kunna ta bort farliga antikroppar genom att låta patientens blod utanför kroppen rinna igenom en pelare med proteiner som drog till sig antikropparna.

Försöken lyckades och tekniken utvecklades sedan kommersiellt inom Gambro och andra företag. Då hade Svante emellertid redan påbörjat nya projekt. Han introducerade i Sverige en ny teknik att påverka immunförsvaret genom att UV-bestråla blodet när det leddes i en bana utanför kroppen.

Vid sidan av arbetet intresserade sig Svante bland annat för kommunikation och alldeles särskilt för spårbunden sådan. Han kämpade framgångsrikt för Ångfärjestationens bevarande i Helsingborg och det är inte en skröna att det var han som lanserade idén till Citytunneln genom Malmö.

Vi saknar Svantes glada personlighet och bekymmerslösa stil. Det är en stor sorg för oss alla att vi inte får se honom bland de prominenta gästerna vid Citytunnelns kommande invigning. Den uppmärksamheten hade han förtjänat!

För medarbetarna vid Kliniken för njurmedicin och transplantation, Universitetssjukhuset Mas, Malmö

Nils H Persson
Anders Christensson
Peter Björk

Welcome to a Scandinavian night in Hjällbo!

2008-11-04T22:53:00.000-08:00

Dear friends, Dear Sima and Bedaya!
I´m a bit sad that I haven´t been able to spend time with you all the last couple of weeks.
The preparations for my fathers funeral has taken a lot of energy, focus and thoughts. On Friday the funeral will take place. Our dear friend AnnaMärta (an old friend of Kurt and Birgitta) is going to sing and play, and Lotta who was our "weddingpreast" is going to be officiant. My father´s and my brother´s common vilolinteacher is going to play together with AM.

With other words everything is beginning to fall into it´s proper place (again). And I´m longing to see you guys again!!!

SO please come and share a light and friendly dinner in our home here in Hjällbo. It´s very easy to get here, tram (spårvagn) nr 4,8 and 9 stops here and goes very frecquently at all hours. WARMLY WELCOME Monday 17th of November at about 18 (6 pm). I´ll serve something typically scandinavian.
Just bring your selves and if you´d like something you look upon as typically Swedish - a poem (translated), a good book, a piece of great music, food, cakes or beatiful pictures... YOU are all so very WELCOME!

Please let me know at latest the Sat 15th of November if you´ll able to make it. Lots of love Carin - ps! Children of all ages are of course more than welcome!

GRATTIS Obama! Mr President of the UNITED states of America!

2008-11-04T21:53:00.000-08:00

Lättnad, glädje och hopp!

Pappa skulle ha varit eld och lågor, och skrattar helt säkert mycket glatt tillsammans med farfar Gösta på andra sidan. Jag vaknade tidigt och fick se Obamas segertal i direktsänding.

Jag tror trots allt på förändring. Den amerikanska drömmen tycks ha vaknat ur sin sömn. We want change! We will overcome. Tillsammans.

Obama känns som en välkommen storeBROR i kampen för en mer rimlig värld!!!

LYCKA TILL mr President!
Carin

Ps. Hur har Israel resp Palestina reagerat?

2008-11-02T01:01:00.000-07:00

Om Pappa i Sydsvenskan

2008-11-02T00:59:00.000-07:00

Svante Jonsson var tidigare blodläkare på Umas.
Dödsfall
Läkare som kom med idén till Citytunneln
Av Hans Wikner Först publicerad: 23 oktober 2008 16:53Senast uppdaterad: 23 oktober 2008

Överläkare Svante Jonsson, 66 år, Helsingborg, tidigare blodläkare på Universitetssjukhuset Mas, har hastigt avlidit i samband med en utlandsresa. Han växte upp i Helsingborg, utbildade sig till läkare och tjänstgjorde bland annat under många år vid Umas. Privat hade han sedan barndomen ett brinnande intresse för tågtrafik och var aktiv medlem i föreningen Framtida järnvägar och ordförande i Glumslövs, Ålabodarnas och Sundviks miljö- och naturskyddsförening som bevakade omläggningen av Västkustbanan. Svante Jonsson anses vara den som kom med den ursprungliga idén till Citytunnelbygget, ett förslag som han överlämnade redan 1988 till dåtidens trafikplanerare och makthavare. När den första Malmöhusöverenskommelsen om Öresundsförbindelsen slöts 1991 var det hans idé som skulle utredas och i överenskommelsen några år senare var Citytunneln en förutsättning. När förre statsministern Göran Persson tryckte på startknappen till borren 2005, officiell start för Citytunneln, var överläkare Svante Jonsson också en av hedersgästerna. Hans närmaste är hustrun Ingrid samt barn och barnbarn.

Om Pappa i Helsingborgs Dagblad

2008-11-02T00:56:00.000-07:00

Publicerad 25 oktober 2008 kl 04:00
Dödsfall

Svante Jonsson, överläkare, Helsingborg, har i samband med en utlandsresa hastigt avlidit i en ålder av 66 år.
Han växte upp i Helsingborg, utbildade sig till läkare och tjänstgjorde bland annat under många år vid Umas. Privat hade han sedan barndomen ett brinnande intresse för tågtrafik och var aktiv medlem i föreningen Framtida järnvägar och ordförande i Glumslövs, Ålabodarnas och Sundviks miljö- och naturskyddsförening som bevakade omläggningen av Västkustbanan.
Han anses vara den ursprunglige initiativtagaren till Citytunnelbygget i Malmö. Det var också hans idé som skulle utredas i samband med att överenskommelsen om Öresundstunneln slöts. Han var också en av hedersgästerna när borrningen av tunneln startade 2005.
Hans närmaste är hustrun Ingrid samt barn och barnbarn.

Kärlek och sorg är nära förbundna

2008-10-07T02:26:00.000-07:00

Jag är säkert inte ensam om att ibland läsa dödsannonser i tidningen. Kanske är det ett sätt att påminna sig om att livet är "Starkt och mäktigt, svagt och bräckligt". Kanske förbereder vi oss medvetet och omedvetet för förluster och sorg. Vi ska alla dö. Liv och död kan existera så nära varandra.

Min pappa var så oerhört levande. Sön 21 september dog han plötsligt, troligen på grund av en stor hjärtinfarkt. Han befann sig på efterlängtad resa i USA, utan någon av oss i nära familjen hos sig. Från mannen som stod i receptionen på hotellet där pappa föll ihop, har vi fått veta att pappa dog mycket plötsligt, förhoppningsvis utan smärta och rädsla. Han stod och pratade med mannen i receptionen ena ögonblicket, gick ut för att ta lite frisk luft eller ringa och föll ihop nästa ögonblick. Mannen i receptionen larmade ambulans och påbörjade hjärt- och lungräddning, men pappas liv gick inte att rädda.

Det är en varm och viktig tröst att vi är en stor familj och många vänner som tillsammans kan bearbeta sorgen och minnas pappa.

I helgen var jag i Skagen på körresa med Hjällbo Kyrkas Damkör (jag tycker vi ska byta namn till Kvinnokör!). Där bland hav, strand, backafall och stora vackra vågor kom pappa lite närmre. Smärtan i att han på många sätt är borta likaså. Visst lever han i våra hjärtan, men aldrig mer kan han krama mig och med sin vackra röst säga: -Älskade unge!

Kärlek och sorg är nära förbundna. Liv och död hänger ihop. Inget liv utan död här på jorden. Det är ett ofta plågsamt faktum. Jag har huvudet fullt med tänkbar musik till pappas begravning, så skönt att vi är flera som tänker och planerar tillsammans. Pappas begravning låter som en paradox. Pappa kommer så nära definitionen för en levande människa. Min pappa! Sån tur att så många jag älskar djupt finns kvar. Min egen lilla familj, mina syskon, mamma, bonusmamma, stor familj och många fina vänner.

Tack för allt du gav pappa! Hos oss lever du kvar. I mitt hjärta är du mig alltid nära.

Frid, vila och oändlig kärlek önskar jag dig på andra sidan. Jag tror, trots allt.

Kram Carin

"Friends of the Parents Circle - Sweden"

2008-09-15T22:31:00.000-07:00

Kära vänner och bekanta,

I våras fick vi i Hjällbo kyrka besök av Aaron och Ali från Israel och Palestina. De representerar båda organisationen The Parents Circle - Families Forum Bereaved Families Supporting Peace, Reconciliation & Tolerance. Det är en organisation för människor på båda sidor konflikten som berövats en nära anhörig - syster eller/& bror, mamma el/& pappa, en livskamrat och/el ett eller flera barn. De är människor som lever i och med smärta.

Även om jag försökt har jag inte kunnat sluta tänka på hur vi i Sverige kan stötta denna (livs)viktiga organisation i Palestina och Israel!

Vi har ett minst lika stort ansvar att våga söka Freden, vi som har förmånen att leva i fredliga länder med relativt fullvärdiga demokratiska rättigheter. Kanske är det plågsamt nog så att vi som slipper befinna oss i konflikten har lättare att se den utifrån. Att människor som lever i smärtan som en väpnad konflikt alltid orsakar ska orka formulera lösningar, det är ett (nästan) omänskligt krav. Glädjande nog gör Ali och Aaron detta varje dag, trots allt, tillsammans med alla sina bröder och systrar i kampen, på båda sidor! De orkar möta sin egen och sina medmänniskors smärta igen och igen. De orkar vägra skapa ny smärta genom att piska på bitterheten som lätt slår rot när vi människor lider i tillsynes (nästan) hopplösa situationer.

Som jag skrev till Aaron Barnea när jag tackade honom efteråt (Aaron är ansvarig för organisationens internationella relationer):First of all Thank you for coming to our church here in Hjällbo in the beginning of April. Please send my best regards to Ali (He´s been at Swedish television a couple of weeks ago). I felt so thankful for having the oppertunity to listen to both of you. It was strong, sad and very hopefull in the same time. One of these moments when one lives completely in and for the moment.

Till saken: Jag tror vi är många som hoppas bilda "Friends og the Parents Circle - Sweden".

Vi hoppas (åtminstone) kunna samla in pengar t organisationen som (förstås) inte får en krona i statliga Israeliska bidrag trots det enorma jobb dom gör med att finnas till för utsatta människor. De lever enligt Aaron hela tiden under hotet att inte kunna betala löner, lokahyror osv. Eftersom Palestinier och Israeler inte tillåts röra sig fritt mellan varandras nuvarande hemtrakter kostar det massor av resurser och tid att genomföra möten. Organisationen tvingas ha dubbel uppsättning av allt; lokaler, administrativ personal osv... De grupper som vänder sin bitterhet och svåra känslor över sina förluster mot Palestinier får däremot i det närmsta hinkar med pengar av den Israeliska staten.

Fred. Är det verkligen Fred vi vill ha till varje tänkbart pris. Jag är övertygad om att Vi måste söka Freden. Oavsett var vi lever eller hur våra liv ser ut. Vi måste våga se smärtan, det som blivit fel, och fösöka förlåta. Förlåta oss själva och andra för allt det som blivit fel. Jag behöver be mycket och ofta till Livets Gud för att ens försöka orka detta.

"Is God a three lettered word for Love, is Love a fourlettered word for God?

Jag hade förmånen att få fira 11 september för Fred i år. Först fotboll för Fred med straffläggning mellan Imamer och Präster. Sedan fotbollslek med min son och andra barn som tog planen ifrån sina fädrar. Vi lekte tillsammans fotboll, snarare än spelade. Vi var i leken, tillsammans! Jag tror på lekterapi. Domkyrkan hade slagit på stort. Halv sju drog en fantastisk konsert igång: "A Mass for Peace". Denna hoppfulla dag väckte tillräckligt med energi och pånyttfött hopp för att våga formulera detta mail.

Berätta gärna hur just du/ni känner och tänker. Hur många är vi som vill, orkar och kan? Målet är att göra något lagom stort och mkt konkret.

Hoppas ni alla njuter förhösten. Brukar dagarna vara så här vackra? Min son är vackrast i världen, tätt följd av sin far. Kram C

Känner man att man måste använda våld för att lösa en konflikt? Då tror jag verkligen man måste BE (Gud) om hjälp! "Ge mig din blick för dolda..."

2008-09-15T07:58:00.000-07:00

"Ge mig din blick för dolda möjligheter" "GUD HJÄLP OSS ATT SE DIG I VARANN"

S. och jag i Kurt Ahréns Palestinanätverk har mycket att tala om. Hur mår Palestinierna? Hur mår Israelerna? Hur kan människor överleva psykiskt och fysiskt i en konflikt som nästan saknar motstycke. Någon klok historiker sa att den enda konflikt han kunde komma på som pågått lika länge, varit lika blodigt, handlat om ett lika litet landområde och stått mellan två brödrafolk är Den om Skåne och Öresund. (Historikern är Svensk).

W. Moberg har beskrivit den konflikten oerhört empatiskt i en bok jag hittade i mormors och morfars bokhylla när jag var ungefär 12 och slukade. Skräckblandad förtjusning. Jag tror inte det var Rid i natt.

Idag fick jag väldigt fin hjälp. Mina högt ställda förväntningar på mötet med psykiatriker O. blev överträffade. Distriktsläkare H. hade redan inför mötet lovordat sin kollega, jag var förväntansfull. Min brudtärna och kompanion i vått och torrt följde med. Förutsättningarna var goda och reslutatet kändes gott. Jag känner mig tacksam:

Psykiatriker O. är lugn och klok. Han avdramatiserade utan att förminska. Benämde det svåra utan att skrämma. Berättade att det finns hjälp. Idag och alla dagar. Att han kan nås också om det någon dag blir akut. Skönt! "Var inte rädd." Jag är glad och lugnare.

Nästa gång tar jag med mig P.

Snart kommer fine A och hans L. Fiskgrytan är klar sedan gårdagens Söndagmiddag. Potatisen fr Änglamark ligger och väntar i kylen. Jag kan lugnt lägga mig och vila tills vännerna ringer på dörren. J. vill leka, leka och leka. Och myser gärna om jag hjälper honom till ro.

Kram C

Fotboll och födelsedagsfirande för FRED!

2008-09-11T23:46:00.000-07:00

Min fars födelsedag är 11 September. Så det var i hans och bonusmammas kök vi tillsammans försökte förstå vad som hänt en ödesdiger dag, allt medan vi förberedde födelsedagsmiddag. TV´n som ibland står på köksbänken visade de overkliga bilderna. Som i en katastroffilm fast på riktigt.

Sedan var det en mycket vacker födelsedag där emellan då min far firade 60 år och vi alla förvånande fick fira bröllop. Han hade friat och mer eller mindre sagt att han bara ville fira sin 60-årsdag om I ville gifta sig med honom. Så blev det!

2003 hade jag just börjat läsa medicin i Odense. Anna Lindh var en mycket stor förebild för mig. Hon kändes som en medSYSTER, en storasyster i en stor och farlig värld. Jag bara grät, grät och grät. "She was the best of us..." Sa Margot Wallström gråtande i Bryssel. Sverige förlamat.

2008. Vi firar 11 September med massor av glädje! Domkyrkan hade slagit på stort! Först fotboll för fred. Imamer och präster la vars 5 straffar för att avgöra matchen som tidigarelagts (och slutat 8-8) eftersom Ramadan i år just pågår. Imamerna vann stort. Att fasta är ju sedan årtusenden känt som ett sätt att fokusera på det viktiga. Nästa år funderar prästerna på att prova, och se om det kan innebära en seger.

Efter straffläggningen ville flera prästbarn inta planen. Jag klunde inte låta bli att kasta av finskor och strumpor. Det var så roligt att leka fotboll!

Vi hann knappt få på skorna igen innan en FANTATISK konsert började inne i den väldiga kyrkan. Plötsligt var kyrkan nästan fullsatt. Jag som varit så inne i leken hade överhuvudtaget inte märkt att en massa människor anlänt. Johannes behövde hjälp att fokusera på musiken. Vi smög längst fram, satte oss nära trummslagaren. Snart var både jag och Johannes som försvunna, ute på ett musikaliskt äventyr. Att umgås med barn är att vara livslevande. Vi njöt. Skräckblandad förtjusning med symfoniorkester, unga och enormt talangfulla körsångare samt solister. En av solisterna är Imam. Hans sång var en bön. Han vittnade om Profet Mohammed i Domkyrkan. En stor dag för religionsdialogen i Göteborg.

Sedan FEST m fantastisk mat två trappor upp från Kasinot. Nära Havet! Gästerna bestod av Imamer, präster och andra som på olika sätt medverkat i Fotboll för FRED! Det var många spännande samtal under kvällen!

Hemma var vi 22.30, trötta och glada. Lille J tyvärr övertrött, så något av en brottningsmatch ägde rum innan vi alla fick sova.

Låt oss be för att 11 September 2009 blir än mer värt att fira! Fira hoppet om och alla steg som tas för FRED!!!

Att rädda liv - att förebygga självmord - för LIVETS skull - hålla oss vid liv för KÄRLEKENS skull!

2008-09-10T19:07:00.000-07:00

Gråt. Dina tårar kan bygga en bro till framtiden. Var inte rädd. Att gråta är sunt.

Tårar som hindras från att falla kan i längden innebära ett fall för individen vars tårar fryser inne. "Håll om, häll i och håll tyst!" Säger man inom akutmedicinen, OCH lämna aldrig den kämpande patienten ensam!!! Hon eller han är säkert rädd, livrädd för att mista sitt liv, oavsett om det är psykiska eller fysiska smärtor som är plågoanden.

Jag vill våga se mig själv, mina nära och patienter jag möter i ögonen; också när ögonen reflekterar stor smärta. Det gör ont. Men smärtan finns för att varna. Smärtan i sig är inte farlig, men om vi inte vågar ta varningssignalen till oss kan vi hamna i en farlig situation. Direkt eller indirekt, själsligt, kroppsligt och andligt. Livet är så fullt av liv. Livet är möjligheter, snarare än möjligheten. Livet går inte att leva utan att såra någon medmänniska!

Det går inte att gå igenom livet utan att såra medmänniskor ibland! Se tröstande orden kom från min kloka mamma när jag var 18 år, fortfarande bodde hemma och djupt förtvivlad. Jag trodde det var mitt fel att min bästa vän drabbats av allvarlig anorexia. Jag trodde att jag hade smittat henne, eller ännu värre, hon sa faktiskt det. Och jag ville inte tro det, men var ledsen, kränkt och faktiskt just förtvivlad. Min vän orkade intre träffa mig mer, inte då, det tog lång tid...

Tiden läker inte alla sår, det är livet som är den lälande kraften. Det är därför det är så oerhört viktigt att att hålla sig vid liv. Kristen tro pratar ju om det eviga livet... Vem orkar leva i evighet...? Vi får väl se... Den som lever får se.

Jag är så glad att vara vid liv! Ett liv före döden, vi kan aldrig byta liv, vi kan bara omforma vårt eget liv. Värna ditt liv, värna vårt allas liv. Värna värden!

Kram!!!
Carin

Ljuv är september...

2008-09-08T20:58:00.000-07:00

Oj, semestern gick över... flög iväg. P fick halsfluss vår enda gemensamma semestervecka. Sommaren är kort... en hel del regnar bort. Hösten är kort. "Life is what happends while you (I - min egen anmärkning) making other plans". Planera. Vardagspussel. Ingen småbarnsförälder kan nog svära sig fri från detaljplaneringens gissel. Vem hämtar? När? Var? Vad ska vi äta? När? Hinner alla hem? Hur mår svärmor? Hur går det med svägerskans bröllopsplaner? Behöver dom hjälp? Orkar vi klämma in ytterligare en superkul aktivitet just den här helgen? Hjälp! Trött! Trött! När ska jag hinna vila...!?! Varför blir barnet/barnen sjuka just nu?

...vem känner inte igen sig?

Och vem vill inte gör uppror! Som en krönikör vars namn jag tyvärr glömt skrev i GP (jag tror det var förra hösten" (Ungefär)): Livet är inget vardagspussel! Livet är mer som en oljemålning och jag är konstnären i mitt liv!

Jag vägrar reduceras till en tjänsteman/kvinna i mitt eget liv som fått i uppgift av någon högre upp i hierarkin att lägga ett 1000 bitarspussel på kortast möjlig tid och bli utskälld i värsta fall (inte minst av mig själv) för att vissa bitar ständigt blir bortprioriterade. Åtminstone tänker jag forma och omforma många bitar själv! Uppehålla mig vid de många himmelsbitarna och drömma, ofta. Andra bitar vill jag ha enorm respekt för. Lille J, hans bit får ofta knuffa alla andra bitar över arbetsbordets kant. Han måste få forma sig själv och sitt liv med min, P´s och andra viktiga personer i hans liv stora stöd och tålamod.

Ett barn är fött. Ett nytt liv har börjat. Det nya livet börjar nu, varje sekund, varje andetag. "Livet vill alltid levas"! Det är N. Rådströms ord som ger mig tröst.

Liv! Levande vatten. I går morse hann jag låta J bada i sitt badkar med Sigge Segelbåt och anktermometern innan vi gick till dagis. Ett (vardags)mirakel att få vara där för min son så ofta och så mycket.

I höst och vår har jag tillsammans med en mammakollega fått möjligheten att dela en plats på läkarprogrammet. Vi går i skolan ungefär varannan vecka och stöttar varandra varje vecka. Vi är så glada och tacksamma att kursledningen stöttar oss så helhjärtat i att hitta ett fungerande sätt för just oss att plugga på. Att vår prästkompis i Hammarkullen och hans fru en kväll i vintras när mycket tedde sig mörkt i mitt liv bjöd hem mig och min familj på musselsoppa i lilla kollektivet och lät oss surra in på småtimmarna i deras kök, det kom att betyda mycket. Min mamma- och lälarstudentkollega var inte där, men i SMS några dagar senare kom hennes nummer. Jag vågade ringa trots att depressionen då höll ett ganska hårt tag kring mig. Min kollega vågade bjuda hem mig och min son till sig och sin dotter på stående fot. I hennes kök fick vi morotssoppa och nybakat bröd. Trots att vi båda då kämpade minns jag framförallt min kollegas smittande skratt och hennes dotters fantasifulla omsorger om lille J från den kvällen.

"VI ska dela för att hela". Att dela mörker kan skapa ljus. "Livet vill levas". Eller snarlikt som Bob Hanson utrycker det i senaste nr av Amos: "Livet vill alltid mer liv".

Jag vill leva all den tid jag får.

Klockan är bara 0615. Dagen har knappt börjat. Snart vaknar P och om någon timme J.

Jag önskar alla en välsignad dag,

Carin - mamma, maka, vännina, läkarstudent, idealist, f.d. folkpartist... och förhoppningsvis medmänniska utan för mycket förbehåll...

Semester!

2008-07-23T23:31:00.000-07:00

Äntligen!! - Första riktiga semesterdagen! Jag själv har varit hemma hela våren m min fine son, men vilken skillnad det är att vara lediga båda samtidigt. Nu är vi båda mamma och pappa främst.

J och P sover fortfarande. Jag lyssnar på J Cash.

Jag behöver nog sova mer än vad natten bjudit. Ska fråga mina pojkar om de vill följa med till stranden. Vi är hemma hos mamma/mormor/svärmor i mitt hjärtehem. Jag har längtat hit i veckor. Hit, där vågor och backafall vaggar min längtan till ro. Hit, där vågorna inom mig kan ta pause i allt sitt svallande och friden får ta plats. Hit, där jag fått så mkt kärlek att det räcker och blir över. Vi ska dela för att hela. Kärleken räcker alltid till, som jag skrev igår.

"Gud, när livet trasas sönder..."

Morgonbön:
Gud, när vi är blinda för din kärlek, då vill jag be dig bära oss. När vi är lika förtvivlade som ett ledset barn, håll om oss. När alla vi vuxna kommer till punkten där känslan av att vara utlakad, övergår allt förstånd. När vaknätter, sjuka familjemedlemmar, sorg eller annat av livets svåra griper tag i oss, var då den goda fadern/modern som lyfter upp oss och bara vaggar oss stilla och långsamt tills vi är redo att kasta oss ut i nya lekar. Gud, tack för din kärlek. Tack för att det löfte du givit mig, och alla oss människor, dina barn här på jorden. Jag vågar tro att ditt löfte att alltid vandra brevid oss och bära oss när nöden kräver är verklighet. Tack för min tro och för att du har ett så kärleksfullt sätt att hantera mitt tvivel. Gud, jag älskar dig!

Bär vi barnet i vårt hjärta?

2008-07-23T23:18:00.000-07:00

Kära pappa och bonusmamma,

jag skickar t. dig vad min fina vän J(min brudtärna och kompanion i vått och torrt - du vet) skickade till mig ang. hypomana perioder och cyklotemi. Dr F och jag hade nytta av det när vi samtalade igår. Jag tänker på dig! Känner du dig nedstämd ibland? Eller är du så bra på att ta igen dig mellan dina "hypomana" perioder att du slipper den biten...? Kanske är det pga av vårt moderna samhälles struktur (eller kanske snarare det gamla patriarkatet som är boven i dramat, oavsett) lite "lättare" att vara en hypoman man än en hypoman kv?! Picasso,Mozart, Sartre osv... de blev geniförklarade medan Simon de Beauvoir ofta avfärdades som okvinnlig, inte en riktigt KVINNA!!! Aj, nu blir jag ARG också!!! Men hon stod ju upp för sig själv, så det behöver inte jag göra.

Du har alltid betecknats som mer charmig än "fatigant" av sjuksköterskorna på ditt jobb så vitt jag vet iallfall... men en kv. läkare som "lämnar" avd för att åka och övertyga tjänstemän om att bygga en CITYTUNNEL för omkring 10(!) miljarder kr under Malmö (rikets 3:e största stad); skulle möjligen få en remiss t psykolog/psykiater av sin arbetsgivare i handen?!

BARA SÅ DU FÖRSTÅR!!!! Jag vill lika lite som J vill försöka ställa diagnos på mig, försöka ställa diagnos på dig... det är bara det att situationen jag varit i och är i sedan J föddes och jag blev mamma har gjort det oundvikligt för mig att "återuppleva" min barndom på något sätt. Och i min barndom är du en huvudgestalt. "Min" präst på Sahlgrenska´har berättat för mig att det finns teologer som blivit berömda på att formulera tesen om föräldern som en "ställföreträdande gud". I mitt barndoomsland, ja i barnet som jag bär i mig, i mitt hjärta - för den lilla flickan som fortfarande är JAG- så är du FADERN... alltså Gud på sätt och vis.

BLI inte rädd, jag tror mig må bättre än på länge. Jag menar bara: JAG ÄLSKAR DIG minst lika mkt som jag älskar gud. För mig är du Gud och Gud som en pappa och en mamma... som bär sitt barn genom eld och vatten. Jag minns hur jag ofta satt på dina axlar och flög fram högt över alla andra! Skräckblandad förtjusning!

Nästa gång vi träffas vill jag sjunga Sv ps 96 för dig "Öppna mig för din kärlek/världen behöver mig/världen behöver din kärlek/strömmande gm mig!/"

Du har gett guds kärlek vidare t mig. Nu njuter Johannes av kärlek strömmande gm mig. Vi ska dela för att hela. Käleken räcker alltid till. 5 bröd och 3 fiskar kan räcka t 5000 människor när Jesus står i rummet enligt evangeliet - glädjens budskap!

Graven är tom... "Varför blickar ni (vi!) mot gravens djup? Han är inte där han lever, ser vi ej att mörkret tagit slut, uppstånden är Guds son".

Kära bonusmamma och pappa, imorse när jag stod i duschen tror jag M försökte berätta att han fortfarande finns med alla sina kloka råd till oss någonstans. Han längtar efter att krama sin mamma, vilket är svårt. Jag tror han sitter på bryggan i Bokenäs varje gång I närmar sig deras gemensamma sommarparadis. Så nog bäst att se och känna efter. Han vill så gärna att vi ska slippa sakna honom så förtvivlat, tror jag. Jag trodde ju just jag höll på att få en bonusstorebror när han rycktes bort, bara så!!! Men hur det än är och har varit kommer han alltid att vara din förstfödde Ingrid. Och jag har min här. Han äter frukost i köket m sin pappa. Mina fina pojkar!!! Snart föder K - din adoptivdotter dig ett barnbarn till. Grattis i förskott bonusmormor/bonusfarmor/mormor/mamma/maka/syster/proffskock/vännina och MEDMÄNNISKA!

Vi ses snart! Kram C

Att försöka använda hela färgpaletten: Jag vill inte måla i svart och vitt!

2008-07-21T23:33:00.000-07:00

Jag som kämpat, åtminstone, tidvis för att få en fin relation till min svärmor blev rörd när jag nu på morgonen läste vackra rader Ulf Ekman (Livets ords grundare) skrivit om sina svärföräldrar. De har tydligen levt som missionärer i Indien i många år, senare hjälpt Ulf Ekman att bygga upp Livets ord och nu uppnått en ålder båda två av 93(!) år.

Jag tror att min svärmor ´känt i perioder att hon "hittat" Gud och sedan känt att hon "tappat bort" honom (henne) igen. Vem har inte det?! Hon har varit ensamstående mamma med 3 barn, samtidigt som hon brottats med livet. Efter att själv ha upplevt och gång på gång tycks det geneomlevt postnatal depression(er) har jag fått en helt annan förståelse för henne. Hon fick tyvärr en stroke under vår väntan på Johannes och har idag svårt att hitta orden. Men i hennes ögon har en jag sett en förståelse för min situation och en ny kärlek till mig. Tänk att bibelordet "Det folk som vandrar i mörker ska se ett stort ljus" bär.

Jag hittade Ulf Ekmans ord via min mans blogg om teologi och annat viktigt i livet. Hans oftast så fördomsfria sätt att "pröva" och strävan efter att BEdöma istället för att döma sin omvärld gör att Livets Ord inte längre målas i svart (eller vitt) i vår familj. Min läkarstudent- och mammakollega Tekla som växt upp i Livets ord har också kraftigt nyanserat den bild jag hade.

Jesus är en, given för alla. Det tror jag. Vi är alla del i kristikropp (eller om man vill - del i något större för att anv mer sekulariserade termer), oavaett Svensk kyrkliga som vi eller medlemmar i livets ord... eller som många, som (ännu) inte känt att de upplevt Guds närvaro.

Ett liv innan döden, det vill jag ta vara på. "Jag vill känna att jag lever all den tid jag fått, våga vara den jag är, se hur natten går mot dag..." Ur så som i himlen (En film som både visar mot Jesus (Som säger "Jag är vägen, sanningen och livet" på sitt sätt och samtidigt så fundamentalt blandar ihop synd och skuld/skam - en fin sång iallafall!)
MVH Carin Ölmunger - hemmahörande i Hjällbo Kyrka, Angereds församling, Göteborg.

Hem ljuva hem

2008-07-20T13:11:00.000-07:00

Vi är hemme igen efter en månad på Sparrevikens konfirmandläger. En tradition mkt äldre än Johannes, även om det redan hunnit bli hans andra sommar på gården. Förra sommaren minns jag som att jag gick runt m Johannes i den härligt gröna bärsjalen hela tiden. När jag satt ner ammade jag nästan hela tiden, om jag inte åt choklad och drack kaffe medan han sov. Minnen är svåra att lita på. Hur var det? Var jag inte mycket mer ömtålig än jag minns? Kände jag mig då verkligen så stark och lycklig som jag nu minns det. Eller är det kontrasten till årets sommar som blev mycket en kamp mot en depression som "anlände" utan mycket till förvarning samma dag som konfirmanderna intog gården efter (för min del åtminstone) mycket intensiva ledarträningsdagar över midsommarhelgen.

Igår, ungefär samtidigt som konfirmanderna åkte återkom min (livs)glädje. Som om konfirmanderna tog min håglöshet med sig. Kvar stod jag. Först mycket avvaktande, ville inte bli "lurad" en gång till. Vill inte gå vilse igen och igen! Vill inte gå upp i varv, trötta ut mig och hamna i en ny svacka. Vill samtidigt leva, här och nu:

"Jag vill känna att jag lever all den tid jag fått/ våga vara den jag är/ se hur natten går mot dag..."

På tisdag ska jag träffa läkaren igen. Det har bara gått två veckor sedan vi senast sågs, men jag mår, åtminstone känenr jag mig, mycket, mycket bättre och starkare. Hur ser det ut på insidan? Är min hjärna fortfarande trött? Vill den fortfarande vila? Vad är det som händer när det vänder?

"Det finns inget bättre... det finns inget bättre, det finns inget bättre! ...än när det vänder..." P. Lemarc

Längtar efter stabilitet. Längtar efter att kunna lita på att jag kan läsa mig själv och mina egna signaler. Vill att jag ska känna mig trött när min kropp och själ är det, så att jag kan vila innan depressionen kommer som ett brev på posten (utan avsändar adress). Omöjligt att retunera, brevbäraren syns aldrig till.

Så glad och tacksam över att det vänt innan sommaren går över i höst. Nog för att getingarna redan flyger sensomrigt slött och lömskt utan att göra ljud ifrån sig, men 20 juli är väl bara högsommar?

På onsdag åker vi tillsammans alla 3 till den plats på jorden som alltid kommer att vara hemma oavsett vem som äger det räd-oranga tegelhuset med blå fönster på krönet mot Ålabodarnas hamn. Ålabodarna, eller Ålis som en vän som har sitt hjärtehem i grannbyn Fortuna säger. Vågor och backafall.

På lördag ska denna vän gifta sig med sin livskamrat sedan åtta eller är det redan nio år tillbaka på stranden i Fortuna. Hon kommer att vara så vacker och jag kommer nog att gråta och skratta mig alldeles enormt trött under kvällen. Hennes blivande man har rötter i Chile och de märks när paret dansar! Undrar om det blir vals eller något lite hetare... Spänannde. Imorgon ska jag unna mig att pyssla m bröllopspresenten nästan hela dagen.

Och umgås med mina fina, fina pojkar. De sover redan i stora sängen. Ska snart krypa ner brevid dem. Kanske lyfta över J. till hans egen säng för att få sova lite närmre P.

Tänker på den fina psalmen "Innan natten kommer" av P Harling och I(?) Jonsson. Den sjunger jag oftast för J innan han somnar. Fyra vackra verser.

Sov gott. "I frid vill jag lägga mig ned, i frid vill jag somna in. Tack att Du Herre låter mig bo i trygghet och i ro".
Carin

En psalm till Maria

2007-12-15T01:46:00.000-08:00

Vers 1
Ser du Maria,
Vit som snö, ängelen Gabriel?
Kommer till dig med livets frö,
Kommer till dig ikväll.
Ref.
Var inte rädd Maria,
Du har funnit nåd hos Gud.
Din son har oss alla befriat,
Hör vilket glädjebud!
Vers 2
Hör du Maria, vindens röst,
Bortanför tid och rum?
Ordet som andas vid ditt bröst,
Vårt evangelium.
Ref.
Var inte rädd Maria,
Du har funnit nåd hos Gud.
Din son har oss alla befriat,
Hör vilket glädjebud!
Vers 3
Känner du Andens sanna ord,
Känner du livets säd?
Liljan du gömmer i din jord,
Blomman på korsets träd.
Ref.
Var inte rädd Maria,
Du har funnit nåd hos Gud.
Vi var slavar men nu är vi fria,
Hör vilket glädjebud!
Text och musik: P. Ölmunger

Fridslängtan

2007-12-15T00:53:00.000-08:00

Jag längtar efter frid. Tystnad. Gnistrande snö och slädfärd. Trots att jag aldrig någonsin haft förmånen att ligga under en fårskinnsfäll framglidandes i ett stilla vinterlandskap, tror jag att det är detta jag längtar efter. Brevid mig vill jag ha min son och min man, nära nära. Jag vill ha kommit ihåg den varma chokladen och lussekatterna. Om Johannes fryser kramar jag honom ytterligare lite hårdare och ger honom precis så varm choklad som han klarar av. Jag vill ha tid att bara ta hand om de mina igen. Jag drömmer...

Verkligheten är betydligt mindre tyst, men också underbar. Jag är bara så enormt trött efter att ha tillbringat 4 intensiva veckor på Mölndals lasarett. Det har varit mer eller mindre överväldigande att komma tillbaka till sjukhusverkligheten. Och UNDERBART på sitt sätt. Skräckblandad förtjusning. Duger jag? Klarar jag det här? HJÄLP! Vem har fått för sig att jag klarar att gå in först till denna till synes svårt sjuka unga man med sin gravida kvinna som sitter oroligt längst ut på stolen brevid?! Åh, vad underbart att dessa människor verkar lita på mig. Att jag tillsammans med min rutinerade handledare verkar nå åtminstone nästan fram till denna unga man som till en början vägrar all behandling.

Idag är full av kalas. Jag ska försöka hålla mig i bakgrunden. Låta andra prata och lyssna till de människor jag tycker verkar lite extra spännande. Njuta glöggen och godiset. OCH KRAMA FARMOR som just nu landar efter att ha varit utomlands hela hösten. Hon längtar säkert lika mkt efter sin Johannes (minst) som vi efter henne. Vi tror på att julfriden kan infinna sig trots allt! Och vi är så glada att min mans familj verkar tycka det är mysigt att komma till oss och fira lille julafton i år. Det ser vi fram emot!

Vår fantastiska kyrkoherde Gustaf Ödqvist kommer att hålla i gudstjänsten fjärde advent, temat är "Maria, Jesu mor". Oj! Vilken kvinna! och tänk jag ska tillsammans med min man få sjunga (till hennes ära) i Angereds (gamla) kyrka. Att få samarbeta med Gustaf känns lite magiskt. Han med sin långa erfarenhet från gudstjänstliv i många olika hörn av världen. Gustaf som utstrålar kärlek både till sitt jobb och oss som han så att säga fått på köpet när han tackade ja till jobbet. Att vara frivillig i Hjällbo kyrka och Angered församling med alla underbara anställda och alla (nästan ännu underbarare) församlingsmedlemmar är en gåva. "Att bli älskad är stort, bara att älska är större" har Lisa Ekdahl sjungit gång på gång. Sant.

Texten vi ska sjunga 4:e advent lyder:

JAG ÖNSKAR DU TÄNDE ETT LJUS

Text och musik: Ulf Nomark

Från skivan: Resa mellan tvivel och tro (Argument)

Decembermörkret nalkas

Gatan ligger stum

Alla flyr sin vardag

in i ljusprydda rum

I många fönster hänger

en stjärna, som på vänt

På söndag tänds de alla

Äntligen advent

Men jag önskar du tände ett ljus inom mig

och inte bara runt omkring

För det mörker som jag bär på

tycks inte förstå

att nu är det jul igen

Advent betyder ankomst

Det har någon sagt

Att man för länge sedan väntade

på en frälsarkonungs prakt

Och jag känner nog det samma,

för jag lever i en tid

Där jag aldrig hinner stanna

och känna verklig frid

Så jag önskar du tände ett ljus inom mig

och inte bara runt omkring

För det mörker som jag bär på

tycks inte förstå

att nu är det jul igen

Jag önskar alla människor, djur och natur en fredens och fridens jul. Låt oss alla våga låta kärleken ta över och förändra oss och våra liv. Guds frid och guds kärlek.

"Is God a 3-lettered word for Love,

is Love a 4-lettered word for God."

Kram Carin

Hoppfull artikel kring Burma hämtad ur International Herald Tribune

2007-10-26T21:35:00.000-07:00

Tack pappa och storebror!
för denna viktiga och starka artikel! Jag har läst och gråtit om vartannat. Jag har ibland funderat på varför jag inte tycks ha ngt annat val än att försöka göra vad jag kan politiskt. Jag måste nog helt enkelt engagera mig på ett eller annat sätt för att vara så hel som möjligt. Jag har kommit fram till att pappas ständiga projekt och att vi alla fick se att det kom både järnväg och ett nytt vackert bibliotek till byn bl.a. och storebror, din insamlingskampanj för regnskogar på gymnasiet... de har varit med och skapat ränder i mig som inte tycks gå ur. Att just ni och min älskade man stod på Kastrup när jag återkom fr Israel och den hemska situationen där förra sommaren betydde så mycket för mig. Ni klippor!

Det ska märkas att man lever! Nu vill Johannes ha frukost. GOD LÖRDAG, ni brödrar (och förstås alla systrar också där ute) i kampen för en åtminstone lite, lite rimligare värld för våra barn och alla barn i världen.

KÄRLEK
Kram Carin
MAMMA, maka, syster, dotter... och förhoppningsvis medmänniska utan för mkt förbehåll

A crucifix on his neck, monk escapes Myanmar
By Thomas Fuller International Herald Tribune
Thursday, October 25, 2007

One of the main organizers of the September protest marches in Myanmar, Ashin Kovida, a 24-year-old Buddhist monk, escaped to Thailand last week by carrying a false identification card, dying his hair blond and wearing a crucifix.On Thursday, Ashin Kovida offered details of his harrowing escape and insights into what has remained a central question about the September protests: Who organized the orderly lines of saffron-robed monks who marched through Yangon - and how.Ashin Kovida crossed the border to Thailand illegally and said Thursday that he was planning to request refugee status. He is wanted by Myanmar's military government, which accuses him of storing explosives in his monastery in Yangon, the largest city in Myanmar.The monk called that accusation absurd.In a six-hour interview in this border town, he painted a picture of a bare-bones organization, a group of 15 monks in their 20s who organized the September demonstrations. He said he had been elected leader of the group and had been inspired by videos of the popular uprisings in Yugoslavia against the government of Slobodan Milosevic.The group received financial help from three well-known Burmese dissidents - an actor, a comedian and a poet - but did not receive any foreign assistance during their protests, Ashin Kovida said.Eight of the 15 monks in his organizing committee are missing, he said. The other six, he said, are hiding in Yangon.Known to have been arrested was Thin Thin Khaing, 42, whom he described as his adoptive mother. He said she was taken from her home in the early hours of Oct. 12. Her driver, Phoe Wa, was also detained, and their car impounded, he said.Thin Thin Khaing has not formally adopted Ashin Kovida but served as his sponsor in the monkhood. Ashin Kovida said he believed that the authorities had detained her to put pressure on him to give himself up.Hlaing Moe Than, 37, a lead organizer of students in the September demonstrations who also fled to Thailand, was shown a picture of Ashin Kovida on Thursday and confirmed the more recent refugee's identity."He is one of the famous leaders among the Buddhist monks during the protests," Hlaing Moe Than said.Ashin Kovida led daily protests through Yangon from Sept. 18 through Sept. 27, the day after the authorities began raiding monasteries.One of his main preoccupations, he said, was being able to feed the thousands of monks who had come to Yangon from other regions. He also worried about the presence of what he called "fake monks," who he suspected had been planted by the military government.The spark for the demonstrations was warning shots fired by the police at monks on Sept. 5 in the central Burmese city of Pakokku."The first time I heard the information, I was speechless," Ashin Kovida said. "It was an unbelievable thing."His fellow monks were outraged and looked for ways to respond. They decided to disengage themselves completely from the government, refusing all alms, support and contacts.Older monks and abbots urged the monks to carry out their protests inside the monasteries, but Ashin Kovida said younger monks had defied those directives thinking that protesting within their cloistered world would not do any good.Ashin Kovida reached out to students he had met during alms collections and began to plan the protest marches through Yangon."We realized that there was no leadership," he said. "A train must have a locomotive."He said he had helped supervise the printing of pamphlets that would be distributed to monasteries, titled: "The monks will come out onto the streets.""There were students and young people who were on our side," Ashin Kovida said. The students made up the pamphlets on their computers, printed them out and made photocopies."We had to do hundreds of them," he said. "We delivered to all the monasteries in Rangoon. We tried to distribute to other regions as much as possible." Yangon is also known as Rangoon.On Sept. 18, he said, he led the first line of monks through the streets in Yangon.On Sept. 19, a crowd of about 2,000 protesters, including 500 monks, was sitting on the tiled floor inside the Sule Pagoda when Ashin Kovida stood up and addressed them."To continue demonstrations in a peaceful way we must have leadership," Ashin Kovida remembered saying. "I call on 10 monks to come join me in the front."Fifteen monks came forward, he said, the crowd cheering them on.They formed what they called the Sangga Kosahlal Apahwe, the Monks Representative Group. Ashin Kovida was elected chairman.Ashin Kovida then addressed the crowd again with a short speech."In this country at present we are facing hardships," Ashin Kovida recalled saying. "People are starving, prices are rising. Under this military government there are so many human rights abuses. I call on people to come to join together with us. We will continue these protests peacefully every day until we win. If there are no human rights there is no value of a human."Ashin Kovida said he had led a week of daily protests, meeting with his group of organizers in the mornings and beginning the marches at noon. He heard reports on the Burmese-language service of the BBC about other monks who had organized themselves but he never met those groups.The demonstrations were peaceful and unhindered until Sept. 26, when the riot police blocked the monks' path, charged them and dispersed them."The police pulled the monks' robes and beat them," Ashin Kovida remembered. "Nuns were stripped of their sarongs."Dozens of monks were taken into detention; Ashin Kovida escaped by climbing over a brick wall.The next day, Sept. 27, as the crackdown intensified, Ashin Kovida said, he changed out of his robes and put on a sarong and short-sleeve shirt. He fled to a small village about 65 kilometers, or 40 miles, outside Yangon and with the help of relatives and friends hid in a small abandoned wooden hut.He was so afraid of attracting the attention of neighbors that he suppressed his coughs and never left the house, which had no running water. For two weeks he lived in the dark hut, with no way of bathing. He relieved himself using a plastic bucket. Friends occasionally dropped off food.On Oct. 12, when his adoptive mother was detained, the news was immediately relayed to him. He fled into the night, barefoot."I ran down a large road," he said. "Whenever a car came I hid in the bushes."He reached a friend's house before dawn, borrowed some clothes and headed back to Yangon, wearing a light-blue baseball cap, reading glasses and a sarong.Friends in Yangon helped him dye his hair, which was growing in, blond. He bought a crucifix in a local market and several days later boarded a bus heading toward the Thai border.He passed about eight checkpoints - he could not remember exactly how many - on the way to the border. He used a fake identity card, and reached the border town of Myawadi on Oct. 17. The next morning he crossed the Moei River to Thailand in a boat.Ashin Kovida faces almost certain detention if he returns to Myanmar.In the Oct. 18 edition of The New Light of Myanmar, the state-run newspaper, he was accused of hiding "48 yellowish high-explosive TNT cartridges" in his monastery."They just want to associate the monks with violence and terrorism," Ashin Kovida said."I have been in the monkhood since I was so young," he said. "My whole life I have been studying only Buddhism and peaceful things."He said his father is a carpenter and his mother runs a small market stall selling onion and chilies. Both live in Rakhine State, in northwest Myanmar near the border with Bangladesh.Many in Myanmar will not be able to forgive the government for the crackdown on monks, he said."It's a stain on the history of Burma," Ashin Kovida said. "Inside Burma now, a lot of students and people are organizing the next step against the SPDC" - the acronym for the military government. "I think it will be the same time as the Olympics in China," he said, referring to the 2008 Games in Beijing. "That is my own opinion."Pornnapa Wongakanit contributed reporting from Mae Sot.http://www.iht.com/articles/2007/10/25/news/monk.php

Igår 24 oktober gick FN-dagen 2007 av stapeln

2007-10-25T00:07:00.000-07:00

Kära vänner, bekanta och ni som är främlingar jag (ännu) inte lärt känna,

jag antar att många av er redan nåtts av detta upprop, men jag vill försäkra mig om att ni alla får det. Jag vet inte mkt om organisationen som står bakom, men mitt intryck är att det är en grupp människor som är medvetna om vad de försöker göra och just försöker göra det de kan. Så viktigt att inte tystnaden lägger sig som ett förlamande bandage kring deras engagamang. Så om ni inte skrivit under deras uppror kring burma, gör det nu! Tar högst 5 minuter.

Hoppas ni mår bra allihop. Höstsolen lyser idag med här i Göteborg!

Igår på FN-dagen ägde en så fin liten manifestation rum på ett torg här i Göteborg. Café asyl och Ingen illegal stod bakom bl.a.. En ung kvinna i min ålder pratade så klokt, nyanserat, engagerat och med upprört lugn om de papperslösa flyktingarnas situation i vårt land! I vårt land. Tiggaren på stan kan vara missbrukare, papperslös, tortyroffer... vi vet inte, men visst borde vi alla lite oftare våga se tiggaren i ögonen. Jag tycker själv det är ett svårt avgörande varje gång huruvida jag ska lägga pengar i papperkoppen/på tidningen/i hatten/i handen eller inte. Jag vill ju precis som ni hans/hennes bästa, men hur vet jag vad som är bäst för en främmande människa? Vem är jag att döma?

FN-dagen för min del blev en alldeles speciell dag, med så många speciella möten. Efter att ha skrikit på en alkoliserad man i brunnsparken som gav sig på en invandrarkvinna gång på gång med orden -Stick hem, stick hem. Stod jag några minuter senare med denna alkoliserade mans högra hand i min vänstra. Han grät, grät och grät och frågade mig gång på gång. -Men vad ska jag göra, jag har inte träffat min dotter på 13 år!? Hon är som du lite över 20 och så vacker, men hon säger att jag är död. Jag frågade honom om han inte tror det beror mycket på att hon är rädd att han ska dö. Han fortsatte gråta och sa, jo, jo, jo, men vad ska jag göra? Skriva ett brev föreslog jag. Men jag vågar inte, jag tror inte jag vågar svarar han. Men om vi gör det tillsammans försöker jag och känner att jag kanske lovar för mycket. Jag tror inte jag vågar iallfall säger han, men jag vill gärna försöka...

Samtalet fortsatte en stund till tills jag klargjorde att jag måste gå för att vara med i en demonstartion för alla människors rätt att söka asyl, även de papperslösa. Han blev inte provoserad. Jag bad honom att aldrig mer ge sig på invandrare han möter. -Men dom äter på mig, det känns som om dom äter på mig, svarade han.

VARFÖR GER SIG OLIKA UTSATTA GRUPPER SIG SÅ OFTA PÅ VARANDRA?! VARFÖR VÅGAR VI INTE OFTARE TA VARANDRAS HÄNDER?

När jag kom till kören på kvällen hade vår körledare förbrett bön för FN-dagen som avslutning. Han läste några vackra ord ur Bönboken, tradition och liv s. 355

"En globaliserad värld är redan förverkligad i ett land på jorden. Det landet finns inom var och en av oss, och dyker upp ur dimbankarna varje gång vi känner igen en bit av oss själva i en främmande".

Inatt har vi fått sova allihop i vår lilla familj efter veckor med mycket nattvak. En gåva så stor som någon. Jag skulle vilja våga tro att när vi når FN-dagen nästa år så är vår värld årminstone lite, lite rimligare.

Tage Danielsson har skrivit en sådan fantastisk sångtext jag ibland brukar nynna:

"Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva var det bara tomma ord..."

Kram Carin
med hälsningar från hela vår lilla familj. Vi mår bra alla 4! (Petter, Johannes snart 6 mån, jag och moster Anna)

UPPROP FÖR BURMA, LÅT INTE TYSTNADEN RÅDA

Dear Avaaz member,

What Avaaz members have done so far:789,479 petition signatures , hand-delivered to UK Prime Minister and UN Security Council member Gordon Brown. (Video here.) $315,000 raised for the Burmese democracy movement. 33,403 emails to EU leaders urging targeted sanctions. 1,952 messages sent to Singapore's Foreign Minister George Yeo. 100+ protests in cities worldwide against the Burmese regime. 1 global ad campaign, including a full-page ad in the Financial Times pushing China to act.
If they haven't yet, ask friends to sign the petition !Burma's streets are quiet--no mass demonstrations, no riot police. But the calm is an illusion. Change is coming to Burma, and we are all a part of it. Here's where we stand: The regime has massacred, tortured, and intimidated its critics at home, and continues its night arrests and brutal interrogations. But while it has momentarily silenced the domestic opposition, its attacks on the revered Buddhist monks ignited an anger amongst the Burmese people that cannot be extinguished. Contacts inside Burma tell us that the demonstrators are steadily regrouping, even in the face of the deadly crackdown. And around the world, the roar has grown deafening--so powerful that governments are scrambling for ways to bring new pressure to bear on the junta. Government leaders and the media have publicly credited the outcry of global civil society. Look at the statistics in the box on the right to see how, working alongside allies around the world, Avaaz members have begun to make a difference. Many Burmese members of Avaaz have written in. Here's a note from one of them--Trisa, now living abroad:
I am one of the 8888 uprising generation. Since the September uprising in Burma, I can't get good night sleep. I can't contact my remaining families and friends if they are ok... The voice of the world is very powerful. I have heartfelt thank you for all the supporters. Your voice can change our lives! And here's a note from an Avaaz member, Lynn in London, who joined a group of Burmese monks to hand-deliver the Avaaz petition--contained in a big red box--to UK Prime Minister Gordon Brown, a permanent member of the UN Security Council, on the steps of 10 Downing Street last week:
When I put my hand on the red box, which held the 753,000 signatures from around the world collected by Avaaz, I imagined the outrage of the many people from every country in the world, every culture, every race, and every religion, contained within this box which was about to be presented to the Prime Minister of the United Kingdom. I thought about what it might mean for these Burmese monks whose religious brothers far away had been hurt and mistreated by the crackdown, to know that in every country in the world, people were supporting them. And here's what May Ng, a Burmese writer, editorialized on the news site Mizzima after seeing our petition:
As their voices have been heard and their faces have been seen, Aung San Suu Kyi and the people of Burma will no longer be alone. Avaaz.org, whose mission is to ensure that the views and values of the world's people shape global decisions, will make sure that Burmese people will have a voice over their own fate from now on.Avaaz will share the struggle of the Burmese people until the struggle is won. Our goals are constant: transition, dialogue, reconciliation, and democracy. We will also continue to take action together on many urgent issues, from climate change to peace in the Middle East to human rights--but we will not turn from the cause of the Burmese people. We believe that every human life has equal value, whether in Berlin, Beijing or Rangoon. As Aung San Suu Kyi once urged, we will use our freedom to promote theirs. With hope, Ben, Ricken, Paul, Galit, Graziela, Iain, Sarah, Pascal, and Milena--the Avaaz team PS: 52 years ago today, the UN charter enshrined "the principle of equal rights and self-determination of peoples." Twelve years ago today, Aung San Suu Kyi was imprisoned. And today, in key cities around the world, protesters held a new wave of protests; the first shipment of supplies, paid for by Avaaz members, left for Burma--and the junta agreed to re-admit Ibrahim Gambari, the U.N. envoy who is working to build a dialogue between the regime and the opposition, earlier than previously announced. It's been a long struggle, but the most important ones always are. PPS: If your friends haven't yet signed the petition, urge them to sign at: http://avaaz.org/en/burma_hope_lives/6.php/?cl=34002255 PPPS: Some further reading: Voices from within Burma:http://news.bbc.co.uk/2/hi/asia-pacific/7058610.stm andhttp://www.globalvoicesonline.org/-/world/east-asia/myanmar-burma/andhttp://www.mizzima.com/MizzimaNews/Interview/01-Oct-2007.html Avaaz's Paul Hilder "People Power can win": http://commentisfree.guardian.co.uk/paul_hilder/2007/10/people_power_can_win.html ____________________ [-525.866375-] ABOUT AVAAZ Avaaz.org is an independent, not-for-profit global campaigning organization that works to ensure that the views and values of the world's people inform global decision-making. (Avaaz means "voice" in many languages.) Avaaz receives no money from governments or corporations, and is staffed by a global team based in London, New York, Paris, Washington DC, Geneva, and Rio de Janeiro. You are getting this message because you signed "Stand with the Burmese Protesters " on 2007-10-01 using the email address carin.olmunger@gmail.com. To ensure that Avaaz messages reach your inbox, please add avaaz@avaaz.org to your address book. To change your email address, language settings, or other personal information, click here, or simply go here to unsubscribe.To contact Avaaz, please do not reply to this email. Instead, write to mailto:info@avaaz.org. You can also send postal mail to our New York office: 260 Fifth Avenue, 9th floor, New York, NY 10001 U.S.A.If you have technical problems, please go to http://www.avaaz.org/ or write to tech@avaaz.org for help.

En alldeles vanlig, vänlig och välsignad dag

2007-10-23T21:39:00.000-07:00

Klockan börjar närma sig 22, och målsättningen att komma i säng redan kring 8 för att ta till vara de sömntimmar då Johannes inte brukar vakna allt för tätt känns allt längre bort. Det är ju så härligt att vara vaken. Jag om någon förstår min sons ovilja att somna. Livet erbjuder så mycket spännande, måste man verkligen sova? JA, annars vet väl dom flesta av oss att ingenting känns roligt tillslut.

Så nu ska jag sova gott, inte tänka mera... omöjligt tycks det! Jag är hur trött som helst efter ytterligare en galet sömnlös natt för att J skrek m alldeles för korta mellanrum. Jag gick tillslut upp 0430, bakade bröd och en kladdkaka till dagens fika. Hade tänkt somna när pappa Petter vaknade och tog över Johannes. Precis när jag ligger där på gränsen till sömnens förlovade land med stängd dörr och hela dubbelsängen för mig själv, just då ger Johannes upp ett gallskrik i protest över att pappa Petter också tycker att han skulle kunna tänkas vilja sova en stund i sin vagn. Den gyllene porten som vänligt inbjuder till vilande sömn stängdes igen. Jag försöker trösta mig med att jag vet att sömnen finns där, för mig också! Det är bara en fråga om tid innan jag kommer att vakna en morgon och få känna mig utsövd igen.

Klockan 9 ringde en av mina favoritmammakollegor. Hon är 3-barnsmamma och lyckas varje dag (åtminstone nästan) m konststycket att lämna de två större barnen på dagis prick 9 och hämta dom prick 14 efter personalens önskemål. Som mammanovis väcker sådant en enorm respekt. Vi hade planerat promenad längs vår vackra Lärjeå med start vid halv 10, men när Ulrika ringde från bussen några minuter från mig, befann jag mig storhandlandes på ICA. Jag tycks vara obotlig tisoptimist. Det är så skönt med andra småbarnsföräldrar, inga sura miner, utan bara självklar förståelse. -Inga problem, då passar jag på att byta en klänning på Lindex i Angered medan jag väntar på dig. Tack tänkte jag och hoppas jag sa det. Jag skyndade hem med stora matkassar. Även om de var lite för tunga gladde det mig att slippa det dåliga samvetet som tunga matkassar lätt framkallade under graviditeten. Hemma igen låg Johannes i djup sömn på pappas mage. Pappa såg ut att sova lika gott. Moster Anna tog hand om matkassarna, Johannes accepterade att få ytterkläder på sig halvt sovande, vagnen stod packad, bröstmjölksersättningen blev lagom varm... också tillsist drygt en timme senare än planerat var vi iväg! Pappa Petter följde med till spårvagnen för att ta sig in till stan. Ett vardagsunder att få vandra sådär hela familjen i höstsolen över Hjällbo torg. Alla människor tycktes le. Jag ropade; -Jag älskar dig! till Petter när han sprang sista biten för att hinna med sin vagn. Han svarade med en slängkyss i farten tillbaka. Att vi utbytt många vresiga ord i nattens sömnlösa land var som bortblåst. Kärleken som bär allt!

Spårvagn till Angered där vår mammakompis stod glatt vinkandes på perrongen med sin lilla tjej mysigt inpackad i vagnen. Långpromenad i solen! Solstrålar och hög, klar luft. Vilket privilegie att vara dagledig och kunna ta till vara på. Båda barnen sov nästan hela vägen, så vi mammor hann få prata, prata och prata. Att få barn verkar leda till många nya vänskaper. Roligt! Att ha en rutinerad trebarnsmamma mitt uppe i spädbarnstiden som bollplank för mina mammatankar och min mammaoro är en gåva. Att denna mamma dessutom delar mitt engagemang i Hjällbo kyrka och många av mina andra intressen gör förstås umgänget än mer givande.

Efter fika hemma i vår kaosartade lägenhet störtade mammakompisen iväg till dagis. Lägenheten var faktiskt än mer kaosartad och smutsigare än vanligt och mammakompisen var på besök hemma hos oss för första gången. Så kravlöst det känns att bjuda hem henne igen, nästan 100% chans att vårt hem ser lite mer vilsamt och inbjudande ut nästa gång.

Försökte sova under em utan att lyckas... igen. Sedan iväg på afrikansk dans. Det var hur kul som helst ikväll. För första gången började min kropp hänga med i trummans virvlar. Kanske sömnlösheten gjorde det lättare att låta kroppen släppa loss. Ingen ork att orka låta rädslan att se dum ut stå ivägen för att försöka.

NU SKA JAG SOVA, & BUMS SLUTA upp med mina Alfons fasoner... jag ska bara... nej, jag ska ingenting annat än att sova i natt, och möjligen, möjligen trösta en ledsen J i värsta nödfall.

Sov gott alla, när det blir dax
Carin

Snart tillbaka till studierna

2007-10-22T07:54:00.000-07:00

Idag har jag varit på upprop inför internmedicinkursen som jag ska börja om 4 v. och känner mig väldigt inspirerad. Skönt, för under en tid har det känts mer skrämmande än spännande att snart börja läsa igen.

Jag försöker be för att komma till rätta med oron kring stort och smått (AA:s bön)
"Gud, ge mig mod att förändra det jag kan, sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra och vishet att inse skillnaden."

Johannes och många tankar har en tid gjort det svårt att sova tillräckligt på nätterna, men det ska väl märkas att man lever? Johannes ger glädje i överflöd, så lite huvudvärk är för tillfället inget problem att utstå dagtid. Mammaresan har ju fortfarande bara börjat, vilket äventyr! Jag har upptäckt nya sidor hos mig själv och min nära familj i en utsträckning jag inte riktigt kunnat föreställa mig, trots att jag förstås visste att livet som växte i mig skulle ändra livet för alltid. Jag tror och hoppas att jag nu kommit ut på andra sidan efter några veckor som bitvis varit så tuffa att jag av och till undrat om jag någonsin skulle känna mig riktigt så glad och stark som jag oftast har förmånen att få vara. Nu känner jag mig glad över att ha fått uppleva även svåra sidor av det här med att bli mamma, nu när jag tror jag kommit igenom tunneln och lämnat rädslan som grep tag i mig där inne i mörkret bakom mig. Eller bakom mig? Insikten har nog just varit att jag rymmer både mer mörker och mer ljus inom mig än jag riktigt vågar undersöka vidden av. Kan vi människor lämna någonting bakom oss? Är det kanske snarare så att det handlar om att lära sig leva med sig själv sådan man är, har blivit och skall bli. Givetvis påverkar vi själva i stor utsträckning vem vi blir, men för mig känns det också väldigt viktigt att vara tacksam och stolt över den jag blivit. Inte stolt över allt jag gjort, det finns förstås sådant i mitt liv som jag skulle göra nästan vad som helst för att få gjort ogjort, men tacksam och glad för att jag står här, precis här där jag står med en känsla av att ingenting är kört.

Livet känns fullt av möjligheter. Jag fylls av en önskan att ta av mig barfota och gå i havsfuktig sand. Låta fötterna känna att de vandrar, mjukt och svalt omslutna av havet. Hav - fyllt av liv. "Bygg inte hus på en sandig strand..." FAST vad vackert det är med sandslott och inte minst när havets vågor välter de med sig ut i havet. I mig finns en längtan av att omslutas, att bli upptagen helt i Jesu gemenskap, att förlora mitt liv och vinna det. Men vågar jag det? Förstår jag vad Jesus säger till mig och vill med mig? Hur vet jag att det är guds vilja jag försöker följa? Att jag inte är förledd? Och samtidigt vet jag ju så säkert ofta, ofta att det är kärleken som bär!

Lev väl vem du än är, vad du än är.

Hav - vatten av liv

2007-08-28T13:33:00.000-07:00

Del av samma kropp

2007-08-27T08:43:00.000-07:00

Skrivet 11 Aug 2007

Vi är på semester hemma hos mamma, numera sedan 1 maj 11:42 också mormor, i ett litet fiskeläge vid Öresund. Underligt väder. Luften känns fuktig på ett sätt som får mig att känna mig som om jag vore på resande fot betydligt närmre ekvatorn, istället för här på denna plats som under den allra största delen av mitt liv varit hemma. Efter en sådan där dag då jag velat mycket och tankarna nästan överlappat varandra, istället för att avlösa varandra, behövde jag promenera. Helst hade jag velat gå sådär långt och raskt så att det känns i benen. Eftersom skymningen började falla och jag inte ensam kände för att i mörker sitta och amma min lille son någonstans längs vägkanten, bestämde jag mig för en kort promenad. Så glad att jag kom ut!

Vågorna kluckade alldeles lugnt, det lyste varmt ljus ur många fönster och vinden kändes som en alldeles lagom varm filt. En känsla av att vara omsluten, ja till och med en del av något omslutande; "Så är vi fastän många en enda kropp..." infann sig. Tankarna vandrade till en ung kvinna i Bagdad P1 med jämna mellanrum intervjuar över telefon. När kunde hon vandra så här senast? Kan hon någonsin känna sig beskyddad? Hur klingar budskapet "Var inte rädd" som bibeln rymmer 365 gånger, en för varje dag på året, i hennes öron?

Jag gick allt långsammare för att promenaden skulle räcka länge. Johannes somnade i vagnen. Jag började be med och utan ord. De sista minuterna på promenaden läste jag en av de få dikter jag kan utantill om och om igen högt för mig själv. Stig Dagerman: "Världen kan du inte göra om / Stilla din oroliga själ. / Blott en sak kan du göra, / en annan människa väl, / men redan det är så mycket att själva stjärnorna le. / En svältande människa mindre betyder en broder (jag la till eller syster) mer."

Det blev en bön.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan förändra och vishet att inse skillanden. (Bön från AA) Godnatt, sov gott, alla när det blir dax; här, i Bagdad och allerstedes.

Carin

Hej!

2006-08-31T06:28:00.000-07:00

Det här är en blogg om ett ständigt pågående försök att leva ett människoliv i det ordets rikaste betydelse. Ett försök att ta till vara på livet. Att låta Medmänniskoansvar, Livsnjutande, Samhällsansvar och Glädje gå hand i hand. En brottningsmatch med mig själv för att försöka våga ställa kärleken i centrum i mitt liv varje dag.